Livet i den sargade staden.
Vi susar fram längs med ön Leytes kust med Milli Vanillis 90talshits skrålande genom jeepens högtalare. Jag har mött människorna, sett husen som reparerats och de som jämnats med marken och ersatts med nya. Jag har mött kvinnor som förlorat sina barn, en kvinna vars syster födde barn då tyfonen eskalerade som kraftigast och den övriga familjen tvingades hålla upp taket för att det inte skulle rasa in, en kvinna i tjugoårsåldern som tvingades amputera sitt ena ben då en husvägg föll över henne. Utöver Medairs personal har jag också mött Röda Korset, Unicef och Save the Children och representanter från de otaliga organisationer som fortfarande är verksamma i området. Men synen som möter mig under den timslånga färden mot Tacloban är något jag aldrig sett förut. Fallfärdiga bostäder där det liksom inte längre finns några väggar utan man blir en ofrivillig åskådare till det dagliga liv som pågår innanför. Någon som duschar, någon som lagar mat, allt till allmänhetens beskådan. Och jag tänker att de här människorna som redan är så otroligt utsatta tvingas blotta sitt liv för extern publik längs med vägen.
Vi susar förbi hotell som blivit helt utblåsta, endast fasaden finns kvar. Tomma svarta hål där fönstrena satt. Och hela staden är så sargad. Och mitt i denna ofattbara katastrof, den enorma viljan att bidra, att hjälpa de sina, bygga upp, reparera och göra helt igen. Det som slår mig är den stora osjälviskheten, mitt i denna totala misär.
Och trots att vi inte verkar komma till någon ände på den sargade staden, så skrålar Milli Vanilli fortfarande genom högtalarna. Och människor ler.
Och jag tänker att så länge det finns liv, finns det hopp.
