awafflesdiary.blogg.se

Nej, jag hade bestämt mig.

Jag hade bestämt mig så pass mycket att jag valde att sitta kvar i baksätet på den olidligt varma vita jeepensom just vid den här tiden på dagen inte undgick en enda het stråle från den stora gula. Jag ville inte att bilderna skulle etsa sig fast i mitt minne, på min näthinna. När jag såg att de andra gick bort mot de svarta stora bergen av sten som låg i en tjock dammig dimma tänkte jag för en millisekund att jag borde springa efter. Jag borde verkligen se det så att jag aldrig någon sin glömmer. Kvinnor, män och barn som arbetar i den extrema hettan på de stora stenkrosserierna för minimilöner. Att bryta sten från stora bergsblock och ta en tupplur på en grushög när man blir för trött och inte orkar längre. Apatiska blickar i barnens ögon och skammen i deras föräldrars. Mina egna föreställningar om hur de skulle betrakta mig - förakta mig - cirkulerade i huvudet,

det spelar ingen roll hur välvilligt inställd jag är, jag kommer aldrig kunna närma mig dem, så länge jag står på toppen av det svarta berget och blickar ner.

Idag mötte en mager man med glansiga mörkbrunaögon som berättade att han på tolv timmars arbetsdag tjänade16 kronor. Han hade jobbat det dubbla det föregående dygnet och tyckte att han förtjänade en vilodag. Jag var beredd att hålla med.

Så frågan jag ställde till mig själv var om jag verkligen kommer att må bättre av att se det med egna ögon eller om det räcker med vittnesskildringar genom andras? Jag är naturligtvis medveten om att mina argument delvis bara är ett sätt stoppa huvudet i sanden, att bara välja att blunda för den bittra sanningen som är vardag för stora delar avIndiens landsbygdsbefolkning.

Men jag gjorde det. Jag blundade och knep igen ögonen som aldrig förr. För sanningen som jag som både de och jag är smärtsamt medvetna om är att det är jag som kan vända om och gå därifrån, inte dem.

L-O har blivit uppskrämd av en artikel i tidningen om hur farligt det är att resa i Indien och inför den stundade trippen till Goa vill hon bonda lite extra med mannen ovan molnen:

”Inget kommer ju att hända oss i Goa… i Jesu namn amen!”

"Whoop whoop!"

En mycket anvandbar gladjefras vi lart nunnorna.

I vantan pa sondagsfilmen - En prinsessas dagbok.

Tänk om alla svenskar skulle plocka upp kameran och ta en bild varje gång en person med annan hudfärg passerade. Tänk om svensken skulle springa efter, knacka personen på ryggen och desperat be om en autograf. Tänk om den vanligtvis folkskygge svensken skulle gå fram, ta på personens hår och upprepa hur vacker svensken tycker att personen med den ovanliga hudfärgen var.

Samtidigt, Sverige 2013.

Jonas Hassen Khemiri skriver ett öppet brev till vår justitieminister om alla gånger han blivit utpekad och fördömd på grund av sin hudfärg.

Och ska visa sig vara långt ifrån ensam.

 Indien vs Sverige – 1-0.

Jag har aldrig förstått grejen med choklad.

Alla verkar gilla det och det finns till och med undersökningar som berättar hur bra choklad är på alla sätt och vis. Tyvärr är choklad i mångt och mycket den enda produkten som finns att tillgå här om man är sötsugen. Inget för mig alltså. Nej, jag saknar hederliga gamla sega lakritsbalkar, zoo-apor och rally-bilar. Förutom dessa cravings saknar jag ett WASA-havreknäcke med ost och gurka (jag åt ovetandes majonnäs på mackan i Pune i två veckors tid..), oliver och en lilla menyn från Mc Donalds.

Imorgon ska vi barn äntligen få leka av oss på ett av Bhopals största köpcentrum - DB City.

De har Mc Donalds där. Jag kommer trycka nästan mot glaset en halvtimme innan de öppnar.

Garanterat.

En ledig eftermiddag förra veckan.

En av mina största farhågor med att åka på det här uppdraget var att jag skulle bli någon sorts utstirrad kultur-kameleont som ingen förstod sig på, istället har nu L-O nu fått axla den rollen rätt bra. Det blir då aldrig som man tänkt sig. Det finns förstås både för- och nackdelar att ha sitt ursprung i samma land som byborna jag arbetar med, en av fördelarna med att gå i skuggan av L-O är att jag kan koncentrera mig att fotografera och jobba vidare på det. Dock har jag märkt av att kameran även kan bli en maktfaktor. Jag slits mellan att inte vilja närma mig barnen genom linsen samtidigt som jag ser bra fotografier som jag vill fånga var jag än vänder mig. Med kameran som verktyghar man också möjlighet att försköna, eller förvränga verkligheten, beroende på hur man ser det.

Det blir en komplex situation helt enkelt och därför tar jag inte med mig kameran varje dag. Dels för att inte dränka mig i arbete när vi kommer hem sent på kvällarna, men också för att inte göra mig ökänd och ihågkommen som kultur-kameleonten med kameran.

Häromdagen bjöd vi nunnorna på kiwi eftersom de aldrig har smakat det innan, det är relativt dyrt att köpa här jämfört med all annan frukt (vilket resulterar i en överkonsumtion av bananer, men det är en helt annan historia).De bekantade sig med kiwin och summa summarum tyckte de att det var en helt okej frukt, men de öste inte direkt superlativ över den. Hursomhelst sparade sister A de svarta små fröna från kiwin för hon ville testa att plantera dem. På hennes tallrik tornade ett svart ton av frön upp sig varpå sister L tittade skeptiskt på den lilla fröhögen och sa med en sarkastisk ton i rösten ”you plant,  I eat!”

 Vi brukar alltid ge bananskal till kaninerna och när jag hade samlat ihop alla kiwi-skal frågade jag sister A om jag skulle ge även detta skal till dem och fick till svar;

”No,no, they don’t eat foreign fruit”.

Eftersom det här inte bara är ett forum för resereflektioner utan även min nuvarande offentliga dagbok tänkte jag ägna ett blogginlägg åt mor och far. Hejhej mamma och pappa! Mina föräldrarföredrar att resa i Europa, trots att de faktiskt har hämtat hem både ett och två barn från asien. Jag tror att de på sätt och vis har fått nog av asien och dess konsekvenser när de titt som tätt genom åren fått ta emot samtal om konstiga tropiska sjukdomar som har bosatt sig i min kropp eller fått ta hand om sin lealösa dotter som kommer hem efter två månader i Indien efter den senaste visiten för sex år sedan.

Idag ringde mamma och ville höra hur jag mådde, småprata lite och sådär. (Vad jag inte tror att hon var medveten om var att ”småpratet” säkert kostade mig runt hundralappen i minuten..) När pappa fick höra om min sjukhusvistelse i landet långt borta muttrade han för sig själv ”..och dit ska man åka!” För det är nämligen så att jag har lurat ner både mor och far till Indien i juni.

När pappa frågade hur jag hade det förutom alla cirkulerande sjukdomar i luften svarade jag att ”jo, nunnorna tycker lika mycket om att fika som du!” och hörde jag hur tändes en liten strimma hopp i min fars förtvivlade tankar kring Indien och glädje var påtaglig när han sken upp och utbrast ”jaså! hehehe!”. Pappa är en sån som älskar att fika. Säger man att man hellre vill ha te får man ett upprört ”varför då?!” tillbaka. Pappa är en sån som åker till jobbet på sin lediga dag. För att fika.

Vad jag inte berättade i ovan nämnda exempel var att de aldrig dricker kaffe, bara te..Den kända repliken ”finns det svenskt kaffe på hotellet?” känns aldrig så nära som nu.

Pappa brukar ibland skämta om att han inte är gjord för att leva i det här moderna samhället och vi brukar ibland skämta om att han har en fot i himlen. För inte så länge sen handlade m & p på Jula och för att få 700 kronor i rabatt kunde man bli medlem men pappa var tvungen att fylla i sin e-mailadress och  lite andra uppgifter.

”Var inte orolig, vi skickar inget spam till dig!” försäkrade försäljaren varpå pappa nervöst vänder sig mot mig och säger osäkert ”Ehhh..spam…?”

 Det är också väldigt roligt att video-skypa med sina föräldrar som inte riktigt ligger sida vid sida med dagens teknik. ”Va! Kan man ha både ljud OCH bild?!” Ska tilläggas att pappa arbetade på skrivmaskin fram tills år 2006 och mamma precis lärt sig använda touchpaden på sin macbook.

När vi väl skulle säga hejdå efter ”småpratet” som säkert uppstigit till ett värde av 500 svenska riksdaler påbörjas den vanliga proceduren.

 ”hejdå pappa (eller mamma)”

”hejhej, ja hejhejhej!”

”hejdå!”

”hejhej, hej på dig”

”jag lägger på nu!”

”ja, hej med dig, tack för du ringde!”

”DU ringde mig..”

”jahaja, ja tacktack, hejhej! hej med dig!”

klick.

 De fortsätter säkert i en halv minut till utan att de fattat att jag lagt på. Jag nämnde den här proceduren för L-O och hon undrade, inte helt obefogat hur det fungerar när de pratar i telefon med varandra..

Okej, vi visste att magsjukan skulle slå till, men vad vi inte var speciellt säkra på var hur, när, eller hur hårt.

Så en söndagsnatt knackade den på dörren. För de som känner mig är jag inte världsbäst på att dricka vatten regelbundet till mina resekamraters förtret. Det gick bra i Australien när jag hade en Man(n) vid min sida (och en ständig tillströmmning av Victora Bitter..) men här är det ingen jämn tillströmning av vare sig öl eller vatten.

Framåt måndagseftermiddagen var jag ganska däckad, och trots att jag sovit bortom alla dittills slagna sömnrekord var jag fortfarande trött och hade utan problem kunnat sova några timmar till. Därför blev jag ganska förvånad när L-O bestämt stegade in och väckte mig ur min, vad man trots allt får betrakta som skönhetssömn, och sa att ”nu åker vi!” ”Ha det så kul..” tänkte jag i all min dåsighet varpå nästa fråga jag kunde uppfatta var ”Ska du ha på dig det där?” Sen när har en osminkad nuna och ett par indiska mjukisbrallor varit ett problem? undrade jag och vände på mig i hopp om att få spendera ytterligare några magiska timmar tillsammans med John Blund. I nästa sekund finner jag mig själv bältad i jeepens framsäte, med tre nunnor och en chaufför och en L-O i bagageutrymmet.”Det här är alltså vad som krävs för att få sitta i framsätet..” muttrade jag innan jag somnade till igen.

Jag har inte så mycket minne av vad som följde därefter. Den enda jag minns är att jag stapplar in i sjukhusets foajé som ser ut att kunna kamma hem årets pris i kategorin ”kitchigaste entré”, blinkande ljus i olika färger, röda och gula ljusgirlanger, glitter, rökelse och mitt i allt ett akvarium.

När jag vaknar upp igen har jag en mindre armé av sjuksköterskor hängande över mig. Jag känner något kallt i vänsterhanden och jag får veta att det är tredje eller fjärde flaskan dropp på bara ett fåtal timmar. Jag har aldrig svimmat, än mindre fått dropp. Ibland brukar jag skämtsamt säga till L-O när jag äter något riskfyllt som tillexempel råa grönsaker eller oskalad frukt att ”blir jag sjuk nu så var det lätt värt det!” men den här gången var jag inte speciellt medveten om vad som hade orsakat det här upproret i min mage vilket i sin tur ledde till vätskebrist.

 Indier blir tydligen rätt lätt sjuka nu när klimatet skiftar från vinter (25 grader) till sommar (45 grader) och skyller ofta allt på klimatet. ”jag har ont i magen!” – det är klimatet får man till svar. Oavsett vilka krämpor vi har, är det klimatets fel. Vi är skeptiska. Däremot ska vi nu undvika alla läckerheter våra fina bybor vill bjuda oss på, och jag ska överväga all kaninmat jag stoppar i mig.

Efter att L-O ringt ett par samtal till SOS International och till vår handledare i Sverige var det dags att bege sig hemåt, men innan dess ville de passa på att ge mig sprutan of a lifetime. Det gjorde så fruktansvärt ont, och sjuksköterskan gjorde inte saken bättre genom att pressa in vaccinet lite extra mycket medans jag i princip kved av smärta medans hon upprepade ”ek minute, ek minute” vilket betyder en minut, en minut..

Jag är övertygad om att om hon hade fortsatt sådär i en minut till så hade vi legat bredvid varandra i sjuksängarna, jag med en ond svank och hon med ett blått öga. Så fullproppad med diverse injektioner och en stor påse oidentifierbara mediciner var det bara för mig att tacka för en fantastisk vård och omtanke och en dyrköpt läxa.