Vakna.
- why is the watermelon so fair? because there have been a gori in the car!
(Gori betyder ljus på hindi och alltsom oftast har Lovisa fått stå ut med haglande gori-skämt..)
Jag visste vem jag ville intervjua. Flickan i byn som ligger allra längst bort, dit vägen knappt bär. Jag hade tänkt åka dit och förbereda henne för intervjun, berätta för henne varför jag ville prata med just henne, berätta hur modig jag tyckte att hon var på internationella kvinnodagen när hon höll tal inför trehundra kvinnor och fast att hon kom av sig gjorde det ingenting. Jag vill tala om för henne hur stor potential jag tror att hon har, och hur bra jag tycker att hon arbetar i hennes barnparlament.
När vi kommer dit får vi höra att hon är väldigt sjuk och när vi närmar oss hennes hus ser hon oss och ställer sig snabbt upp, så snabbt att hon blir yr jag kan tydligt se de mörka ringarna under hennes ögon.
Hon är blek och svag. Och gnistan i hennes ögon, hennes engagemang och driv är som bortblåst där hon ligger på sängen utanför huset.
Jag överväger att ta upp kameran, men vissa historier ska inte dokumenteras i bild.Det vore en skymf att porträttera den annars så levnadsglada flickai det här tillståndet. Det är inte hon.
Hon kan knappt prata och hon andas tungt där jag sitter bredvid henne på träsängen som hon spenderat de senaste dagarna i.Projektpersonalen pratar med hennes familj och grannar som en efter en sluter upp vid huset. Jag har nog aldrig känt mig så frustrerad som då över att inte kunna tala eller förstå hindi.Vad säger de? Hur sjuk är hon? Kommer hon att klara sig? Jag vill ta henne till sjukhuset på en gång, omedelbart, bara se till så att hon blir frisk igen. Och återigen känner jag känslan jag känt förut.
Känslan av total maktlöshet.
”Would you like some massage madam?”
Jag väcks ur dvalan där jag ligger i skuggan på stranden denna heta aprildag i paradisets Goa.
”No, no thank you!”
”Neck, shoulder, foot massage madam?” säger hon medans hon slår sig ner i sanden framför min för dagen valda solsäng.
”No, thank you very much.” säger jag yrvaket där jag väckts ur min sköna slumrande dvala.
”I give you good price madam, let me show you what it feels like!” säger hon och hennes brinnande engagemang att vilja ge mig massage verkar inte ha någon ände.
”No, no its FINE!” säger jag och börjar bli lite smått irriterad.
När jag lägger mig ner igen inser jag att hon enträget sitter kvar. Desperationen i hennes röst och hennes angelägenhet att få sälja något till mig slår mig, ganska hårt. För vad är det som henne att vandra strand upp och strand ner, dag ut och dag in och försöka sälja på trötta turister massage, manikyr och hennatatueringar? Jag sätter mig upp och bestämmer mig för att fråga hur gammal hon är.
Hon är femton år och kommer från Karnataka som gränsar till Goa. Många av Goas strandförsäljare kommer därifrån. Varje turistsäsong lämnar de hem och familj för att åka till Goa med förhoppningarna om att få familjeförsörjningen säkrad även i år. Hon har fem yngre syskon som alla i stort sett förlitar sig på henne eftersom de inte längre har några föräldrar i livet. Denna femtonåriga flicka som just nu sitter framför mig bär ett ofattbart ansvar på sina, tunna, just nu soldränkta axlar.
”Jag har aldrig fått chansen att gå i skolan, men jag skulle hemskt gärna vilja lära mig läsa och skriva. ”
Hon ser eftertänksam ut och jag inbillar mig att hon tänker på hur livet hade kunnat te sig om hon fått möjligheten och förutsättningarna att skapa sig en annan framtid. Hon finner sig, och hennes tankar skingras snabbt. Helt plötsligt är vi tillbaka. Till stranden, till värmen och till hennes outtröttliga försök att sälja mig en massage. Hon tittar på mig med sina klara ljusbruna ögon.
”Köp. Snälla.”
