awafflesdiary.blogg.se

Tänkte att jag skulle försöka sammanfatta dagarna som jag spenderade hos Medair. Började med att jag var lite sent på läget från Tobbe i Manila och kände mig lite smått stressad över att inte hinna i tid. Jag hade en jättebra taxichaufför. Tills jag insåg att han kört i cirklar i ungefär en kvart. Nåväl. Efter några timmar landade jag på flygplatsen i Tacloban och möttes upp av Sophie och chauffören Arnold från Medair. Vi åkte till campet och kontoret i Dulag som ligger ungefär en timme från Tacloban city. Efter tyfonen Haiyan, eller Yolanda som de kallar den här, fokuserade Medair på områden som låg mer offroad eftersom behoven ofta är större där människor har sämre eller ingen möjlighet att ta sig till de större städerna där hjälpen ofta etableras först. När vi kommit till Dulag kastades jag mer eller mindre in i arbetet och projektet, - allt på ett bra sätt. Vi åkte direkt till orten La Paz och till en DRR training - disaster risk reduction. Där får deltagarna, eller the ’beneficiaries’ som de kallas, under en dag lära sig hur de ska agera om en katastrof med samma mått som Yolanda inträffar. Många av människorna har fått sina hus förstörda, en, två eller till och med tre gånger. Därför får de lära sig hur de bygger på ett mer hållbart sätt med olika tekniker och metoder. Jag fick möjlighet att träffa väldigt många människor som är en del av Medairs projekt och därigenom Erikshjälpens. Träffade en kvinna som frågade vem jag var. Jag förklarade att jag jobbar för Medairs partnerorganisation ERIKS och att jag var där för att skriva om projektet. Efter ett tags funderade tittade hon på mig och sa ”..mam, varför jobbar du inte för Medair?!” Jag sa att jag skulle överväga det.

Efter DRR workshopen åkte vi tillbaka till kontoret och jag fick träffa de andra i Medairs internationella team som består av personal från Australien, Tyskland, Mexiko, USA, Sverige, och Skottland bland annat. De jobbar alla med olika områden som shelter engineering då Medair framförallt fokuserar på nybyggnation, en project coordinator och en collector manager, alltså en person som har hand om all data som samlas in innan ett nytt projekt påbörjas, dvs vilka behov finns och vilka resurser har vi och så vidare. Jag följde framförallt Sophie som har ungefär samma roll som jag, communications med hon ansvarar också för monitoring och evaluation vilket var spänannde. Kul också att vi är lika gamla med ungefär samma bakgrund vilket gjorde att jag fick ut än mer av att hänga på henne. Väldigt intressant också att se hur det internationella teamet är uppbyggt och hur alla liksom fyller sin funktion. Därefter bjöd hela teamet mig på middag vilket var riktigt schysst! Bättre välkomnande får man leta efter. På kvällen hakade jag på en kille som också jobbar för Medair till en lokal skönhetstävling i byns centrum.

Dagen därpå började vi med att åka ut och kika på hur the collectors jobbar, alltså den personal som samlar in all data innan Medair beslutar för att bygga nya hus i princip. Kikade också på hur processen med materialhanteringen ser ut och framförallt träffade och intervjuade jag människor som har fått eller kommer att få stöd av Medair och Erikshjälpen. Var helt slut vid kl 18, Sophie också, så vi tog en pedicab (cykeltaxi) till den lokala pizzerian. Ungefär som vilket fredagkväll hemma som helst (Fast i bushen. På Filippinerna). Jag drack frappe för första gången i mitt liv och kaffe för första gången på 10 dagar. Därefter åkte vi hem till huset och kollade på en film, och sen jobbade jag lite till. Tror jag jobbade 15 timmar den dagen, men ibland måste jag bara göra saker på en gång.

Dagen därpå alltså i lördags, åkte vi i fullastad jeep mot Tacloban. Heidi, en av projektkoordinatorerna fyllde år samma helg, så vi hade tjejhelg i Tacloban city. Jag förstår verkligen att man måste komma bort från vardagen i Dulag. Det är tungt, stressigt och skitigt varje dag ungefär. Men insatserna de gör är också helt otroliga. Vi käkade lunch, gick på massage, shoppade, såg The Giver på bio och käkade middag och därefter gick vi ut och klubbade. Vid tolvslaget sjöng vi alla i teamet ’happy birthday’ för Heidi som fyllde 42. Fick dessutom möjlighet att träffa en massa folk som jobbar för andra NGO:s med bas i Tacloban vilket var väldigt intressant.

På söndagen åkte vi till kyrkan (ja, jag vet pappa - pluspoäng?) och därefter käkade vi lunch. Sen åkte jag och Miriam från Medair till flygplatsen då hon skulle till Cebu och jobba. Tacloban airport är nog det vansinnigaste jag varit med om. Tusen saker hände samtidigt. Incheckning, security check, boarding, flygplan som lyfter, flygplan som landar, annoucements till allmänheten och till enskilda personer, passagerare som vet vart de ska och passagerare som är vilse. Allt detta sker på en yta på uppskattningsvis 200 kvadratmeter. Sen blev det ännu mer vansinnigt då mitt flyg från Tacloban city till Manila blev försenat. Eller egentligen var det väl inte så försenat, en kvart ungefär, men det gjorde att jag ungefär hade en kvart till mitt nästa flyg från Manila till Siem Reap. Jag bokstavligt talat kastade mig ur det första planet och sprang genom ankomsthallen. Hittade en kille som såg uttråkad ut vid en service desk. När han såg att mitt flyg skulle lyfta om ungefär tio minuter fick han fart på sig. Vi kutade genom hela Manilas flygplats, han tog täten och jag strax därefter. Under tiden som allt detta pågick skrek han febrilt i sin walke talkie. Om nu katastrofen hade varit ett faktum hade jag säkert kunnat ringa Tobbe som ju bor i Manila. Dock hade mitt bagage troligtvis åkt karusell i Kambodja och personen som skulle hämta upp mig i Siem Reap hade nog tänkt att lite svinn får man räkna med.

Men det gick bra. Jag hann. Men det var verkligen med andan i halsen och sekunders marginal. När jag senare anlände till Siem Reap fick jag vet att min ryggsäck fortfarande var i Manila. Men det löste sig rätt bra, de skickar den direkt till Bangkok istället. Men lite surt att behöva köpa nya grejer för enstaka dagar.

Nedan följer nu en enorm bildkavalkad, i varierande kvalitet, som sammanfattar den senaste veckan.