awafflesdiary.blogg.se

Livet i den sargade staden.

Publicerad 2014-08-31 08:27:00 i Allmänt,

Vi susar fram längs med ön Leytes kust med Milli Vanillis 90talshits skrålande genom jeepens högtalare. Jag har mött människorna, sett husen som reparerats och de som jämnats med marken och ersatts med nya. Jag har mött kvinnor som förlorat sina barn, en kvinna vars syster födde barn då tyfonen eskalerade som kraftigast och den övriga familjen tvingades hålla upp taket för att det inte skulle rasa in, en kvinna i tjugoårsåldern som tvingades amputera sitt ena ben då en husvägg föll över henne. Utöver Medairs personal har jag också mött Röda Korset, Unicef och Save the Children och representanter från de otaliga organisationer som fortfarande är verksamma i området. Men synen som möter mig under den timslånga färden mot Tacloban är något jag aldrig sett förut. Fallfärdiga bostäder där det liksom inte längre finns några väggar utan man blir en ofrivillig åskådare till det dagliga liv som pågår innanför. Någon som duschar, någon som lagar mat, allt till allmänhetens beskådan. Och jag tänker att de här människorna som redan är så otroligt utsatta tvingas blotta sitt liv för extern publik längs med vägen.

Vi susar förbi hotell som blivit helt utblåsta, endast fasaden finns kvar. Tomma svarta hål där fönstrena satt. Och hela staden är så sargad. Och mitt i denna ofattbara katastrof, den enorma viljan att bidra, att hjälpa de sina, bygga upp, reparera och göra helt igen. Det som slår mig är den stora osjälviskheten, mitt i denna totala misär.

Och trots att vi inte verkar komma till någon ände på den sargade staden, så skrålar Milli Vanilli fortfarande genom högtalarna. Och människor ler.

Och jag tänker att så länge det finns liv, finns det hopp.

Kommentarer (74)

I tyfonens fotspår.

Publicerad 2014-08-29 17:11:00 i Allmänt,

8 november 2013 drog tyfonen Haiyan in över Filippinernas östkust och ödelade stora delar av landet och gjorde 2 miljoner människor i behov av mat för dagen och skydd för natten. Värst drabbat blev staden Tacloban. Vindstyrkor upp emot 315 kilometer i timmen uppmättes och tyfonen drabbade totalt 14 miljoner människor på olika sätt, vilket är 13 procent av den Filippinska befolkningen.

Erikshjälpen etablerade omgående en relation med den Schweiziska organisationen Medair som var på plats och verksamma i området redan efter 48 timmar. Det akuta arbetet bestod av att dela ut mat- och hygienkit till behövande familjer. Medair fokuserar framförallt på hälsa, hygien och återuppbyggnad och nybyggnation av hus och trots att det gått nio månader sedan katastrofen är befolkningen fortfarande i stort behov av hjälp från olika NGO:s för att kunna återgå till det normala. Sedan tyfonen drog in har cirka 60.000 personer fått stöd på ett eller annat sätt genom Erikshjälpen och Medair.

Kommentarer (0)

En natt i Manila.

Publicerad 2014-08-27 10:11:37 i Allmänt,

Ankom till Manila, Filippinerna igår. Försöker alltid hitta flyg som ankommer i hyfsad tid på dagen, dels för att det är skönt att komma fram i tid, men oockså för att det är lite med risky att komma fram på kvällen när man reser som ensam tjej. Igår fick jag stå i en lång taxikö i ungefär 1.5h innan jag faktiskt kunde ta mig från flygplatsen. Fanns vanliga taxibilar också, men det känns lite mer säkert att ta en bil som är statlig som kan spåras och så vidare om det nu skulle hända nånting. Dessutom tar de privata bilarna ockerpriser för samma sträcka, och jag hatar att bli lurad. På ett sätt är det mer okej om man är medveten om att man blir lurad men ändå går med på det för att man bara vill komma fram. Här är folk lite mer rättframma än i Japan, innan min taxi kom började en indisk medelålders man prata med mig och gav mig sitt visitkort och sa "call me!" Eh, nejtack. Påminde mig om det sjuka raggningsknep en annan indier på Bombays flygplats körde, när han försökte ansluta sin telefon till min dator och efter en stund gav sig till känna och frågade om han fick komma till mig i Sverige. Eh, nej, nej, nej i kvadrat.

Och i taxibilen på väg till Tobbe snackade jag lite med chauffören som var i ungfär samma ålder. Efter ett tag frågade han "boyfriend?" och därefter var karusellen igång. Likaså folket som jobbade på Tobbes boende blev liksom lite mer creepy när de förstog att jag reste ensam. Så jag kände mig tvingad att komma på nåt snabbt och drog en story om att vårt kontor låg i Tobbes hus och att Tobbe var min chef och att jag endast var här för att jobba, vilket ju är till hälften sant. Känns som om man måste vara lite mer på sin vakt här. Jag köpte faktiskt två ringar i Tokyo, funderar seriöst på att ta på mig den ena just för säkerhetsskull.

Så ankom jag till Tobbes lägenhet och det är heeelt sjukt. Han bor som på ett femstjärnigt hotell, så det är ungefär som ett lägenhetshotell. Personalen har väldigt roliga hälsningsfraser, "Hi sir-mam-sir-mam" typ som om de inte vet om man är en sir eller en mam så de tar det säkra för det osäkra ungefär.

Hursomhelst så finns det tre pooler, ett gym, en basketplan, en tennisplan, pingisbord och till råga på allt ligger det i centrumets centrum. Convinient. Minst sagt. När jag klev in i lobbyn frågade jag flera gånger om jag verkligen var rätt. Det försäkrade de mig om att jag var.

Så igår efter en snabb dusch och de 3 timmars sömn jag fått på flyget hit gick vi ut. Jag som tänkte att det här skulle bli en vilosemester. Det blev det inte. Vi gick och käkade och mötte upp Tobbes kollega Tommy. Sen drog vi ner till det område där barerna och klubbarna ligger. Tror vi var hemma i vid 8 i morse. Som sagt, sömn är högst lågprioriterat denna resa.

Ikväll ska vi ut och käka på nån skybar som ligger på 71 våningen och redan imorgon flyger jag ner till Tacloban. Jag fick idén i somras om jag skulle kontakta någon lokal NGO för att bara få en liten fot i fält. Det är lätt att bli kontorsmänniska och glömma bort att vi faktiskt jobbar med människor. Så jag kontaktade Erikshjälpen och frågade om jag fick konkta deras samarbetsparner MedAir i Filippinerna. Först tänkte jag bara besöka dem under en dag eller så, men efter lite mailkorrespondens med deras lokala korrdinator Sophie blev det hela 3 dagar. Ska besöka skolor och framförallt familjer som fått ta del av återuppbyggnadsinsatserna i Tacloban efter tyfonen som drog in förra året som gjorde 44.000 personer hemlösa och förstörde totalt 9000 hem. Ska även fotografera och skriva lite intervjuer för Erikshjälpens medier vilket ska bli riktigt intressant. Dessutom skrev Sophie och frågade jag ville följa med till Tacloban på lördakväll för att fira en kollega, gå ut och klubba lite i Tacloban city. Som sagt, sova får jag väl göra i graven.

Men snart har halva tiden gått vilket känns sjukt! Intressant dock när man reser ensam och hur jag hela tiden lär mig nya saker om mig själv; som att jag tycker om att bara strosa runt på ställen och se om jag hittar nåt intressant vs medan jag hemma i vardagen planerar minutiöst. Och att jag är riktigt dålig på att äta frukost, eller på att äta regelbundet rent genrerellt. Men det är det där, att kunna resa var jag vill, göra vad jag vill när jag vill. Den ultimata känslan av frihet.

Vilken normalt funtad människa som är åksjuk vill kräkas i den här påsen?

Taxikön framför mig.

Taxikön bakom mig.

Här bor Tobster.

Basketplan.

Poolen.

Gymmet.

Två glada grabbar.

Killen ville sälja elpistoler! Helt galet.

De la in en song request: prodigy.

I taxin hem kl 06.30

Kl 06.45 bestämde vi oss för ett nätt litet dopp i poolen.

Godmorgon/godnatt SirMam/MamSirMam..

Kommentarer (0)

Those dancing days.

Publicerad 2014-08-26 04:14:00 i Allmänt,

Tokyo är och har utan tvekan varit grymt. Jag har gjort allt jag ville göra och lite till, men fortfarande finns det så mycket kvar att se och göra så att jag blir helt yr. Varje dag dyker det upp nya saker som adderas till när-jag-åker-tillbaka-hit-så-ska-jag-listan (..toilet museum, I'm looking at you!)

Så igår gick jag återigen ut med några från mitt eminenta kapsel-hostel, vilket för övrigt är ett grymt koncept!

Här ser ni Schweiz, Holland, Tyskland, Frankrike och USA på en och samma bild. Jag är sjukt dålig på namn, men lägger ofta på minnet vart folk kommer ifrån.

Alltid fint att råka kika ner under bordet och upptäcka att två personer sitter i hostelets lånetofflor i diverse färgkombinationer. Med sockar. Blir förmodligen inte bättre än såhär.

Supercrew. Tog metron till Shinjuku.

Vi bad en kille som jobbade på restaurangen vi var på att ta en bild på oss. Gick sådär då han omedvetet (?) censurerade bort Isais ansikte. Japan och USA kanske fortfarande har något otalt med varandra, inget jag vågar spekulera i..

..Så jag rättade till det hela med en selfie. Och sen käkade middag på det här schysst stället där man liksom fick sitt eget rum eller bås. Det verkar vara ett genomgående tema för Japan - ett eget bås oavsett vad det handlar om. Evos pappa, (killen från Schweiz) fyllde år, så vi ringde honom på Skype och i princip hela restaurangen stämde in i vår sjönsång "happy birthday". Vet inte om min pappa skulle skratta eller gråta om ett gäng okända halvdragna backpackers - som sjunger hellre än bra ringde och överöste honom med gratulationer på en knackig telefonlinje från Tokyo..

Sen gick jag och Linda till ett "Pachinko", alltså en stort spelhus innehållandes alla möjliga spel förlagt på flera olika våningsplan. Ungefär som ett mindre köpcenter fast det enda som finns där är digitala spel som typ flipper eller bilspel. På femte våningen fanns det sk. "puri kuras", små fotobås där man tar bilder tillsammans som man sen får måla på och fixa dit alla stämplar och text på själv. Linda var sjukt exalterad och jag skulle lätt kunna tänka mig att ha en sån här hemma på Råby. I skrubben kanske. Ska ta upp detta med Mackan asap.

Sen blev det naturligtvis karaoke. Igen. Jag har varit ute 5 kvällar av 5 möjliga sen jag satte min fot i denna galna stad. Varit på karaoke 4 av dem - I rest my case.

Den obligatoriska karaoke-selfien.

Sen knatade vi tillbaks till hostelet. En nätt promenad på 30 minuter kl 3.30 på morgonen. Det tog uppenbarligen på Martins krafter.

Det här med att sova är ju egentligen verkligen min grej. Jag kan snitta 10 timmar på en natt utan problem och behöver väl egentligen minst 8. Under den här Tokyo-vistelsen har sömn verkligen INTE prioriterats. Överhuvudtaget. Jag har sovit i ungefär 4h per natt den senaste veckan. Jag fick återigen den briljanta idén att inte gå och lägga mig innan jag var tvungen att åka till flygplatsen. Det var en bra idé. Igårkväll. Här är klockan ungefär 05 och jag var tvungen att dra vid 7. Gjorde det här i Bangkok förra året vilket var inte en så bra idé. Idag har varit den tuffaste morgonen ever. Upp, ingen frukost, springa till metron, springa till tåget, glömma lösa in pasmon och springa tillbaka, återigen försöka hitta till tåget, försöka prata någon om vägen som endast snackar Japanska vilket gjorde mig grymt irriterad just då, och sen halvvaket irra runt på världen största metrostation. Har nog aldrig uppbådat så mycket energi och fokus på en och samma gång. Men det gick bra.

På tåget mot flygplatsen. Ja, jag är grymt trött, men ibland måste man bara leva lite.

Nu ska jag dra till Manila och hälsa på Tobster!

Kommentarer (0)

Sista dagen i Tokyo.

Publicerad 2014-08-25 11:44:00 i Allmänt,

Idag har jag city-tourat på egen hand. Faktum är att det var lite skönt att ha en dag för mig själv efter att ha umgåtts intensivt med folk i fyra dagar. Eftersom det här är min sista dag hade jag lite saker som jag verkligen ville se och göra innan jag drar. Så jag tog min metromap, mitt sweatwater (för övrig svårt att hitta vanligt vatten som inte är smaksatt) samt mitt Pasmo card (metro-kort) och begav mig. Har seriöst åkt metro över hela Tokyo idag. Intressant hur jag blir nervös och måste ha personlig genomgång med Ella när jag ska åka tunnelbana i Stockholm. I Hong Kong och Tokyo går det helt utan problem. Men här har jag kanske lite mer tid att åka vilse också. En jättesöt tant började prata med mig på metron och undrade om jag ville ha hjälp att hitta, men jag hade koll. Men bara en sån sak som att hon börjar prata med mig på sin knackiga engelska för att förhöra sig om jag behöver hjälp. Otroligt!

Skulle på Sumo-museum men det var stängt! Har även missat toalettmuséet där jag hört att i slutet av muséet får man ta på sig en bajshatt och spola ner sig själv genom en toalett-ruschkana. Jag måste bara tillbaka hit. Har inte heller varit på kattkafé ännu. Däremot tänkte vi gå på Maid-café, alltså ettt kafe där tjejerna är utklädda till hembiträden. Vi vet inte om det är sexuella anspelningar på det hela eller inte, men det är nog det som är hela grejen. Jag kikade in på ett sånt kafé häromdagen och det var endast medelåldersmän där.

Jag önskar att jag hade plats i min ryggsäck för en sån här.

Jag hatar egentligen museum. Men eftersom sumomuséet var stängt gick jag till EDO Tokyo Museum istället som handlar om EDO-perioden i Tokyo som varade mellan åren 1603 - 1868.

..Det var; ASTRÅKIGT. Det var till och med så tråkigt att jag satte mig på en stol i museets mitt för att vila lite. Pausvilan blev till en tio minuter lång powernap. Sen gick jag ut. Detta kulturella äventyr kostade mig 600 JPY.

Nedan följer fler allmänna instruktioner/uppmaningar med djur:

Sen åkte jag till Takeshita som är en kul gata med väldigt konstiga affärer.

Många roliga grejer att testa på Family Mart som är ungefär som 7Eleven.

Sen åkte jag till Shibuya crossings som har den berömda korsningen där fler hundra människor strukturerat går över gatan samtidigt.

Strosade runt lite i Shibuya.

Och hittade denna knäppa djurbutik med hundar och katter som såg sjukt ledsna ut.

Och det var min sista dag i Tokyo. Helt galet hur fort det har gått, men jag vill definitivt åka tillbaka inom kort. Har inte ens hunnit med en bråkdel av allt jag ville göra. Om jag skulle jämföra Tokyo med andra storstäder som Kuala Lumpur, Hong Kong eller Bangkok t.ex så är Tokyo helt klart bäst. Framförallt eftersom folk inte är sketchy eller försöker trixa på ett sätt eller annat. Känns också som en väldigt säker stad, också rent matmässigt. Har sen tidigare bestämt att bara käka vegetariskt framöver, eftersom jag alltför många gånger har fått med mig diverse tropiska magsjukdomar hem. Visst kan man ha otur, men Japan rent generellt känns säkert utifrån den aspekten.

Kommentarer (0)

Mina drömmars stad.

Publicerad 2014-08-24 22:25:00 i Allmänt,

Tokyo mina drömmars stad slutar aldrig att förvåna, underhålla och bjuda på vidunderliga äventyr. Tokyo har överträffat mina förväntningar i kvadrat. Det senaste dygnet har varit sjukt. Därför tänker jag bara redogöra för det i bilder. Här ovan, mitt kapsel-hostel! Alla har alltså en egen liten kapsel att krypa in i.

Skön kille i receptionen. Han skulle jobba på att fixa dit den svenska flaggan.

Odaiba island med dessa gentlemän William och Andreas från mitt hostel utgör tillsammans Tyskland och Frankrike. Rolig story var att alla vi tre hade varit ute till kl 5 kvällen innan på olika håll, men ville verkligen inte sitta inne en kväll i Tokyo. Så laddade med kaffe och redbull innan Odaiba.

I väntan på robotshow.

Lite steaming-fontän.

Lite "puri kura" som det heter. Alltså photoboots där man tar bilder som sedan skapar bilder där man får bättre hy, glansigare ansikte, större ögon och allt vad man kan önska. Det roliga var att Andreas som är hårdrockare både ställde upp på en puri kura-photoshoot med mig samt sjöng 'girls just wanna have fun' på karaoken. Att kliva ur sin comfort zone deluxe.

Har sedan jag kom till Tokyo velat testa detta. Nu vill jag ta med mig en foto-kur hem till Sverige.

Shinjuku.

Jag hakade på Andreas som skulle träffa sin japanske nyfunne vän på en hårdrocksklubb i Shinjuku.

Jag sa till dem att se hårda och besynnerliga ut. Detta blev resultatet.

Älskar hur ALLA toaletter överallt utan undantag är helt rena, fina och har allt man kan önska. Här inne på hårdrocksklubben var toalettpappret lätt rosa-färgat och vikt snyggt. Även hårda killar är mjuka på insidan, eller? Var också på en toalett idag som hade sits-värme och där toalettlocket fälldes upp automatiskt när jag öppnade dörren.

Andreas tysken går all in. Alla gjorde det. Även jag som fick min song request på Iron Maiden spelad.

Mot karaoke! Har varit på karaoke 3 av mina 4 kvällar i Tokyo.

Dessa pågar sjöng sjukt bra! Helt galet bra faktiskt. Även om det mest sjöngs hårdrockslåtar som jag aldrig hört talas om, ställde de även helt ogenerat upp på Girls just wanna have fun samt Gimme gimmie gimmie med ABBA. Det här med att ge och ta. Och gå all in utanför sina egna ramar.

Nattamat kl 03. Nudlar med okänd röra. All mat är dock himmelskt god oavsett vad man väljer. (Oftast vet man dock inte vad man har beställt..)

Placenta-facemask.

Jag: "Isn't that a vegetable?"

Andreas: "... HAHAHA!"

För er som inte vet; placenta = moderkaka. Varför man vill ha en i ansiktet? Anledning okänd. (OBS! Jag tänkte på eggplant som är aubergine. Alltså inte ens i närheten av att vara samma sak..)

Tokyo kl 04.00: Att dansa loss till Pitbull framför en tv-skärm i en butik på fem våningar som endast säljer skitsaker. Win.

Träningskudden.

Glöm BB cream; CC cream är det nya!

Den här killen var nöjd med posen som hamnade på omslaget till träningsprylen.

Går hem till vårt hostel och kliver ut på 9e våningen. Nattsuddar med en amerikansk 60-årig musiker som blivit strandsatt i Tokyo på grund av att ha överskridit sitt visum med en dag. Han hade druckit rätt mycket alkohol och rökt ofantligt mycket cigg i 3 veckors tid eftersom han varit så stressad och nere över att eventuellt bli deporterad från Japan. Nu var han glad igen, allt hade ordnat sig med sitt visum. Så nu firade han genom att dricka. Och röka cigg.

Kl 05.00. Kryper in i min lilla kapsel i en stor sovsal där 84 st kapslar finns. Totalt finns det 10 våningar i huset med kapslar. På 5 timmars sömn föregående natt är jag rätt mör. Tur att jag snart åker på vilosemester till Tobbe i Filippinerna.

Godnatt Tokyo, ska vi dela bästishalsband?

Kommentarer (0)

Rätt ställe vid fel tidpunkt.

Publicerad 2014-08-24 05:45:00 i Allmänt,

Så har jag bytt både hostel och område, bor nu i Shinjuku. Det förra området var väldigt lugnt beläget. När jag tog metron till Shinjuku möttes jag av vad jag skulle vilka påstå är Tokyo i ett nötskal. Ett sammelsurium av människor, ljud och ljus och allt går ungefär i tvåhundra kilometer i timmen. Alla sinnen aktiveras verkligen. Som tur är bor jag inte mitt i den smeten, då hade kroppen nog reagerat som på ecstasy.

Döm också om min förvåning då mannen i receptionen på hostelet tittar på mig och säger: "nu vet jag varför jag inte hittar din bokning, du skulle ha checkat in igår!" Well. Så kan det gå.

Hade dock en riktigt kul kväll igår med karaoke och persiko-öl! Bara en sån kombination är ju ett vinnande koncept.

Också kul hur man tar genvägar i relationer när man träffar folk som också reser ensamma, eller bara reser och bor på hostel för den delen. Om man träffar nytt folk hemma kanske man det är en kompis kompis på en fest. Man kanske ses på stan eller på ICA eller så, och stöter på varandra i olika sammanhang. Men tiden mellan det att man träffas tills att det är socialt accepterat att börja hänga kanske är ett tidsspann på tre månader. När man reser känns det som om alla är på samma nivå. Man har hamnat här av någon anledning, vill se stan och göra kul grejer och framförallt umgås vilket är kul!

Igår efter att vi hade varit ute var vi sugna på nåt att käka, såklart. Tjejerna gick till nåt McDonalds liknande, och jag och Tom gick till sushi-stället som har öppet 24 timmar om dygnet! Satt och "pratade" med en ganska dragen äldre japansk herre. Eller rättare sagt, han försökte prata med oss medan sushi-kockarna bakom disken glatt översatte.

För övrigt är maten sjukt god! Finns så många snabbmats-nudelställen. Alla människor är riktigt slanka dessutom, kanske för att det är svårt att äta onyttigt i Japan. All onyttig mat, typ hamburgare och pizza är ju amerikanska kedjor som etablerat sig här. Min lchf-kost är ju dock inte hållbar här eftersom allt är nudlar eller ris. Har försökt litegrann, men om man vill äta kolhydratsfattigt är nog Japan inte the place to be.

För övrigt får man inte heller varken dricka eller röka i publika områden. Det finns små rökhållplatser här och där, alltså små kurer eller markerade platser där man får röka. Ganska bra, med tanke på att det är svårt att hitta ett nedskräpat område någonstans.

En annan rolig observation handlar om tåg och bussar. Eftersom jag har en proffesionell bakgrund som bussbloggare (b4bus.blogg.se som dock inte existerar längre..) är det kul att se hur folk beter sig här. Det är socialt accepterat att somna på tunnelbanan vilket kanske inte är så konstigt. Men när man har en japan på vardera axel börjar man undra. Dessutom somnar de på restauranger väldigt ofta! En liten tupplur på maten, i sittande position är inte en ovanlig syn. Alla instruktioner på metron, typ "akta dörrarna, dörrarna stängs"-instruktionen där det i Sverige skulle varit en tecknad instruktion på en människa istället här har ersatts av björnar och/eller pandas! Därefter har jag lagt märke till hur alla såna, uppmaningar, typ "gör inte si, gör inte så, eller akta detta" är tecknade bilder med djur på.

Känns för övrigt som en väldigt trygg stad att resa i, speciellt när man reser ensam. Visst finns det douchebags överallt, men japanerna är så extremt vänliga och hjälpsamma så det är helt sanslöst. Verkligen ett land jag skulle kunna tänka mig att bo i. I synnerhet Tokyo. När man bor på hostels är ju dessutom alla på samma nivå, alltså lika måna om att inte bli av med prylar eller pengar osv, men det känns som att är det någon/något man ska vara rädd för i Tokyo så är det nog andra backpackers med dåliga intentioner.

Nu sitter jag och väntar på att få checka in på hostelet. Som jag alltså skulle checkat in på igår.

Käkade med tjejerna på en riktigt najs restaurang igår. Tapas-liknande variant.

Pre-karaoke-selfien

I-hissen-selfien

Dessa stjärnor.

Hälsade på våra karaoke-grannar på våningen under och sjöng lite ABBA och Mamma Mia med dem. Alltså ett höghus på 5 våningar med endast karaokerum! Win på det.

Lunda-bruden från Göteborg.

Dags att byta hostel.

Vet fortfarande inte hur jag lyckats fylla upp min ryggsäck så fort.

I taxin i Shinjuku.

Inte många stilpoäng på mina bilder just nu. Men jag orkar verkligen inte släpa runt på en femkilos systemkamera i denna stad. Är imponerad över mig själv som hade den ambitionen när den gladeligen packades ner i ryggsäcken. Kommer definitivt använda den i Filippinerna och under arbetsdagarna hos Medair. Men för nu, håll till godo med den magi jag kan skapa med iPhone 4s.

Kommentarer (0)

Lördag.

Publicerad 2014-08-23 11:07:22 i Allmänt,

Började dagen med att gå och käka lite frukost; nudelsoppa.

Sen mötte jag upp de två svenska tejerna Emma och Ida och vi åkte till stadstdelen Ueno och gick på zoo.

Mini-flodhästar.

Den rymningsbenägna giraffen.

Därefter åkte vi till Akhibara som är känt för sitt Electro town där det finns massa spelhallar och konstiga caféer.

Käkade lunch.

Och Ida tog fram sin selfie-stick. För övrigt väldigt populärt!

Nåt annat som är är väldigt populärt är att utanför restaurangen visa upp maten i plast-versioner. Så att man precis kan se hur rätten ser ut.

Ikväll ska vi ut på lite karaoke-turné igen. Helt klart världens bästa grej!

Kommentarer (0)

Roppongi.

Publicerad 2014-08-22 14:43:34 i Allmänt,

Drog till Roppongi idag. Japaner verkar gilla djur av olika slag, kommer fler exempel på detframöver.

Plus att de källsorterar prick allt, överallt. Väldigt bra!

Åkte upp till 53:e våningen för den här utsikten.

Toms nya profilbild - check!

De har också (fortfarande) en förkärlek till Pokémon. Och mat. Kombinerat.

Vi nöjde oss med en burgare. Bästa cheeseburgaren ever.

Kommentarer (0)

Sushiparty!

Publicerad 2014-08-22 14:34:36 i Allmänt,

Sushi-party på hostelet.

Falu-fish som jag kallar det; alltså fisk-korv i samma bleka nyans som vår alldeles egna falukörv.

Lite saké på det! Japanskt risvin.

Classic sweat-water..

Skönsång i vårt aldelles egna karaoke-rum. All you can drink/all you can sing i Shijunku. Därefter gick vi till en techno-klubb och lallade hem halv fem på morgonen. Och istället för donken på vägen hem blev det naturligtvis - sushi!

Kommentarer (0)

And so it begins.

Publicerad 2014-08-21 08:40:00 i Allmänt,

När jag kom hem från Indien förra året bestämde jag mig för att jag min nästa resa skulle till till Japan och Tokyo. Det ultramoderna som verkar samsas med den uråldriga kulturen har fashinerat mig länge. Så, 14 månader senare sitter jag nu här i Tokyo. Och trots att jag i min trötthets-yra än så länge bara skrapat på ytan, verkar det vara grymt.

Men vi börjar från början.

Tog mig från till Köpenhamn och därifrån till London och från London till Hong Kong. Trots att restiden var på 11 timmar och 45 minuter mellan London och Hong Kong gick allt väldigt smärtfritt. Kändes bra att landa i Hong Kong igen, jag var där förra året och eftersom jag visste litegrann hur jag skulle ta mig runt behövde jag därmed inte sitta på flygplatsen och uggla under de 10 timmar som mellanlandningen varade. Jag tog mig med MTR:en till Kowloon Island, tänkte att jag inte behövde ta mig ända till Hong Kong Island för att ströva runt kring Victoria harbour och TST. Det behövde jag tydligen. Så tre timmar senare hade jag ungefär upplevt hela Hong Kongs tunnelbanesystem med tanke på hur många byten jag behövde göra för något till synes så enkelt som att ta sig från punkt A till B. Väl framme började det ösregna. Förra året köpte jag ett paraply i Hong Kong som jag fortfarande använder. Den här gången köpte jag ett till. De var inte de små skurarna heller, himlen fullkomligt öppnade sig. Eftersom kineser är hyfsat korta råkade jag peta en kinaman i ögat när jag glatt fällde ut mitt nyinköpta prickiga blåa paraply. Man kan inte lyckas varje gång.

Efter den korta Hong Kong-sejouren begav jag mit tillbaks till flygplatsen. Bestämde mig för att gå all in och beställde nudelsoppa. Alltså jag vet inte vilket som är värst, att jag älskar sushi men inte kan äta fisk (är säkert redan uträknad hos den Japanska befolkningen) eller att jag beställde nudelsoppa när jag har noll fingerkoordination med pinnarna i handen..

Efter att ha varit på resande fot i mer eller mindre 40 timmar landade jag i Tokyo. Lyckan var total när jag klev in på flygplatsens toalett och det var en toalett med knappar på! Det är ungefär den största anledningen till att jag åkte hit överhuvudtaget. Jag var tvungen att testa alla knappar (den hade extra spol-ljud, musik, radio..) och när jag hade gått igenom toalettens alla funktioner klev jag nöjd ut i ankomsthallen igen. Där fanns inte en kotte. Smått surrealistisk känsla att gå omkring i flygplatsen helt själv till ett ljud som lät som undervatten, ungefär som val-ljud. Fick lite smått panik och började småspringa, och hittade till sist till immigrations.

Tog tåget till Asakusa och efter att ha gått gata upp och gata ner hittade jag till slut mitt hostel. Möttes av två tjejer. Från Sverige. Som bodde i Lund. Inte mer exotiskt än så blev det alltså. Men efter en kort stund drog jag och en japansk kille på citytouring. Väldigt, väldigt angenämt att strosa runt med en japan i Tokyo eftersom ingenting, verkligen ingenting står på engelska.

Ikväll väntar sushi-part på hostelet! Kan bli spännande! Lite som rysk roulette för min del fast jag gamblar om magsjuka. Fisk / inte fisk i sushin? Det är frågan.