awafflesdiary.blogg.se

Nǐ hǎo! गुड मौरनिंग ! Xin chào!

Prastens lilla kraka.

Publicerad 2013-02-28 19:55:00 i Allmänt,

Nar lararen inte begar dyka upp kliver jag och L-O in som de exotiska momenten i undervisningen. Inte for att de kunnat undga oss pa nagot satt, redan nar vi kliver ur jeepen pa morgonen i byn har vi ett femtiotal nyfikna ansikten att bekanta oss med. Vi brukar sjunga och leka med barnen en hel del, de gillar "huvud, axlar kna och ta"-sangen valdigt mycket.
Men haromdagen radde det lite torka i var reportoar, och nar L-O gatt ivag for att genomfora en intervju fann jag mig sjalv staende med ungefar 25 stycken nioaringar utan att veta vad jag skulle hitta pa med dem.
Jag improviserade och korde lite engelskalektion med dem, men de ar valdigt glada for att sjunga och leka och darfor tog jag fram den gamla svenska godingen ur rockarmen - Prastens lilla kraka.  De verkligen skrek av skratt pa slutklammen "en slank han hit, och en slank han dit, och en slank han ner i diket!"
 
En annan rolig sak som jag har upptackt ar att indier inte kan ata med kniv och gaffel. Det ser jatteroligt ut nar de forsoker ata med bestick och vara supernunnor skrattar hogt at varandra nar de forsoker gora som oss. (Just det, den enda humor de uppskattar ar den pa bekostnad av andra).
Dessutom ar traning ingenting de agnar sig at. Idag forsokte L-O lara en av dem hur man tranar, situps och armhavningar. Jag fick knappt nagon luft mellan skrattsalvorna.
 
Det ar varldens basta nunnor. De ar otroligt kompetenta, drivna och har en stor portion (ganska ra) humor. De ber i tid och otid. Ibland vet man inte om de pratar med varandra, med oss eller om de ber. Men en sak vi har lart oss ar att de alltid ber nar vi satter oss i bilen. Kanns tryggt, for de kor som idioter har sa en bon varje gang sitter nog pa sin plats.
Och de gar upp 04.45 varje morgon for att be. Sa mycket som jag gatt i kyrkan under de har tva veckorna sa ar nog alla mina forna synder forlatna, sa nu ar det bara att borja om..
 
 
Forsta dagen pa gymmet deluxe.
 
Kommentarer (0)

Att se fattigdomen i vitögat.

Publicerad 2013-02-28 14:00:00 i Allmänt,

Man kunde se dem pa langt hall, kvinnan som kom barande pa ett litet bylte. Val framme vid lakarstationen som vi hade placerat utanfor skolan vecklade hon upp det lilla byltet och ut klattrade en liten pojke med variga, sariga bolder over precis hela kroppen. Hans ogon var tomma och glansiga och pa huvudet hade han en svartgul mossa for att hans kropp knappt klarade att halla varmen. Pa taniga skakiga ben stallde han sig framfor doktor som granskade honom med viss forfaran i blicken. Sakta borjade folk undra vad som stod pa, och inom loppet av nagra sekunder var pojken drankt i blickar.
Pojken som knappt var fyllda 3 ar har precis forlorat sin pappa i TBC, hans mamma ar nastan blind och hans tva broder har aven de insjuknat i TBC.
 
Det ar sana har dagar man undrar vad man gett sig in pa. Om man verkligen ville veta hur illa det egentligen var. Eller om man hellre dovar sitt daliga samvete med en hundring i manaden. Hundra spann och jag kan sova gott om natten. For ville jag verkligen veta exakt hur manga barn som dor i sjukdomar vi botar genom ett recept pa apoteket? Ville jag verkligen veta hur manga barn som arbetar med att arbeta i stenbrott till en dagslon pa 7 kronor?
 
Man man kan inte aka till andra sidan jorden och lipa over all skit man ser.
Men jag har last pa. Mycket. Jag vet hur det ligger till, rent teoretiskt. Men nar barnen hanger pa laset till skolan pa morgonen, och lararen fortfarande inte dykt upp vid klockan tva pa eftermiddagen blir man fruktansvart arg. Obligatorisk och gratis skolgang for barn upp till attande klass, men till vilken nytta?
Det ser oerhort bra ut pa pappret, men faktum ar att  den statliga skolan betraktas som ganska dalig. Kvantitet fore kvalitet. Och dyker inte lararen upp menar foraldrarna att barnen gor mer nytta genom att jobba ute pa falten. Eller pa stenkrosserierna for den delen. Och det ar ju egentligen win-win-win, familjerna tjanar mer, barnen slipper ga i skolan, lararen cashar in sin lon varje manad utan nagra som helst problem.
 
 
 
Kommentarer (0)

Som en evig cirkus.

Publicerad 2013-02-25 18:46:00 i Allmänt,

Dagarna rullar pa och vi borjar sakta men sakert forma en vardag har. Vanligtvis borjar dagen med att kliva upp 07.00 och halsa pa lilla familjen som bestar av odlorna Bertil, Maggan och lilla odlebebisen Klas. Idag fick familjen aven tillokning da L-O upptackte en fagelunge i AC:n som jag dopte till Bulan. Darefter vantar en harlig djungeldusch genom att man helt enkelt haller en kall hink vatten over sig. Darefter ar morgonhumoret som en gravid kobra och som den neandertalare jag ar pa morgonen kan jag bara tanka "kaffe". Och nagot svenskt kaffe finns det inte heller pa det har hotellet. Vi dricker det inhemska pulverkaffet Brew som faktiskt ar lite som att komma till himmelriket efter den brutala duschen nagra minuter tidigare.
 
Varje dag aker vi ut till byarna, idag har vi varit i byn Lulka hela dagen och arbetat med Childrens Parliament, ett satt att gora barnen delaktiga i byns utveckling och for att ocksa kunna paverka sin egen framtid. Idag pratade vi med dem om FN:s barnkonvention och ratten till utveckling och delaktighet och utbildning. Det ar valdigt intressant att se hur engagerade barnen blir, bara man ger dem ansvar. Tillexempel far alla saga sin asikt i vissa fragor och de tilltalar varandra med "sir" och "madam" eftersom de darigenom formar en viss seriositet och legitimitet gentemot moten med den lokala regeringen och andra stakeholders som de maste samarbeta med.
Nagot som CREOWC uppmuntrar barnen till att gora ar att ifragasatta. I ett land som Sverige dar kritiskt tankande premieras kanns det otroligt forlegat att har inse att barn har bestraffas om de exempelvis ifragasatter en larare publikt. Men viktigen av att tanka kritiskt kan inte nog understrykas i ett land som i mangt och mycket praglas av korrumpering dar de fattiga alltid ar de eviga forlornarna i det spel de tvingas delta i dar de inte har en chans att paverka spelreglerna.
 
Vardagen ar valdigt varierad och vi kastas mellan ovan namnda viktiga arbetet till att behova ta stallning till de mest triviala saker. L-O har lange funderat pa vilken choklad hon ska kopa, igar slog hon till pa en Cadburys. Jag har overgett tanken pa att nan indier skulle smygimporterat snus eller laktrits och hapnas istallet over hur mycket som produceras i tvalform. Tvattmedelstval, diskmedelstval, vanlig tval, deodoranttval, schampotval. Mojligheterna ar oandliga!
 
Det ar valdigt dammigt och mina vita alskade converse ar inte langre vad de brukade vara. Speciellt inte eftersom jag i morse gosade med en 6 manaders buffelkalv som la en stor dregel pa min vansterfot.
 
Nagot som indierna verkar tycka ar valdigt roligt ar alla dessa skamt om "gori", dvs den ljushyade L-O. Igar nar vi akte genom en marknad full av folk som glodde pa L-O genom bilrutan tackte hon for hela ansiktet med sin sjal. Jag sa lite skamtsamt att det har ar serious business, jag kan borja ta betalt for folk som vill se gorin, typ "gori, gori looki looki!" och ta en tia eller tva. Sedan dess har skamten om gorin haglat over oss, och var chauffor ar helt med pa noterna. Tror jag, L-O och chaufforen ger oss ut pa en indienturne,  vi blir nog ett bra cirkusteam -  en chauffor med tillhorande jeep, en gori och en bra manager. 
 
En annan liten rolig sak som intraffar da och da ar nar L-O forsoker lara sig hindi, vilket sker ratt ofta. (Jag forsoker ocksa, men inte riktigt lika intensivt..) Ibland uttalar nunnorna engelska ord lite knepigt, man forstar liksom inte om det ar hindi eller engelska de pratar for tillfallet, sa ibland hor jag hur L-O  apar efter samma ord pa valdigt hindiskt uttal varpa jag forklarar lite diskret att det dar var nog engelska de pratade..
 
En dag pa jobbet.
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Odlor och djungeldusch.

Publicerad 2013-02-23 17:24:23 i Allmänt,

Vi befinner oss pa indiens landsbygd. Det ar hett och dammigt och vi borjar sakta men sakert anpassa oss till mygg, odlor och djungeldusch. (L-O har dopt var husodla till Bertil..)
Vi bor hos varldens skonaste nunnor pa organisationen CEROWC, varje dag tar vi var chauffor och var jeep och aker ut i byarna pa icke existerande vagar utan bilbalten. Vid dagens slut har vi ofta varit med om spannande moten med familjer som lever under fattigdomsgransen under forhallanden som for oss ar otankbara. Men de ar valdigt vanliga och delar valdigt garna med sig av sina historier. Vi arbetar i totalt tio olika byar och sakta men sakert borjar man kanna igen folk och vice versa.

Ett begrepp har gjort sig bekant for oss, eller snarare for L-O ar "gori" och betyder pa hindi "vit" eller "ljus". Det har blivit lite av en grej nu, inte att byborna direkt skriker "gori, gori" nar L-O kommer, men daremot anvands det mer frekvent av var handledare och av nunnorna (och mig). L-O ar lite skeptisk, och jag ocksa egentligen, det ar ju en liten omvand form av rasism, men L-O tyckte att det kandes lite battre nar namnet kom fran guden "Gaori". Men idag ringde var handledare oss och fragade mig "hur ar det med Gorin?!" och brande av det skonaste asgarvet.

Nu ska vi boka lite flyg till sol och bad, det blir nog fint.
Kommentarer (1)

Att följa foten ut i världen.

Publicerad 2013-02-16 05:36:00 i Allmänt,

På agendan står packning och prepp för en tågresa i Indien vilket innebär stretchable time. Igår bjöd vi på "smudge cake" (kladdkaka..) på kontoret och de sa iallafall att de tyckte om det, vissa frågade till och med efter receptet som L-O gladeligen skrev ner åt höger och vänster. Jag vet inte hur hög sanningshalt det faktiskt var mellan tuggorna och de diskreta leendena som de skickade åt vårt håll, men de har iallafall nästan fått oss att tro att de gillade den. Fair enough.
 
Igår kollade jag och L-O ytterligare på en väldigt cheesy rulle (cheesy fredagsrullar verkar ha blivit vår grej), The Lost Valentine, med Jennifer Love Hewitt som både huvudollsinnehavare och executive producer. Filmen var helt okej, snyggt filmad och sådär, men vi vår diskussion kretsade mest kring huruvida hon fått hybris (eller utebliven åldersnoja) när hon castade en 12 år yngre kille att spela hennes "love of my life".
 
Inatt drömde jag om Mc Donalds. Är det ett tecken på en väldigt lyckad marknadsföringsinsats eller ett tecken på genuin hemlängtan? Samma morgon som jag skulle åka, vid femtiden på morgonen ungefär kom mackan hem från jobbet och höll på att greja i spisen. Jag undrade varför han höll på och laga mat så tidigt, men när jag kom upp hade han dukat fram "lilla menyn" från Mc Donalds som han hade värmt i ugnen och dukat fram med tända ljus. Det var nog den bästa frukosten på länge.
 
Igår hade vi alltså sista kvällen här på huvudkontoret i Pune på ett tag. L-O fick för sig vid 22 på kvällen att vi skulle gå upp på hustaket, (Lovisa-livin'-on-the-edge-Fundell, hon brukar gå och lägga sig 20.30). Och de var nog den bästa idén på länge. Man får verkligen ett helt annat perspektiv på en stad nattetid. Lite längre bort fanns en ännu högre platå, ytterligare 15 meter upp varpå jag fick den briljanta idén att vi skulle klättra upp. På skakande ben klättrade vi upp för de rangliga stegen och väl uppe fick vi båda utan tvekan svindel. Men det var en helt fantastisk utsikt över staden och helt klart en euforisk känsla blandat med en stor injektion adrenalin. Som om inte det vore nog började vi skymta fyrverkerier på andra sidan stan och natten var fulländad. Och vi diskuterar ofta var vi hamnar härnäst. Och det jag vet är att jag verkligen älskar att resa och skapa minnen som de här. Att alltid vara på väg. Det är nog känslan av att ständigt ha en fot ute i världen som lockar och drar så förfärligt.
Och det jag kan med enkelhet efter den här natten konstatera är att man nog aldrig känner sig så levande som när man ligger på hustak och betraktar stjärnhimlen. 
 
Litet urval av de godingar jag lyckades fånga på bild på st Marys Hostel häromdagen.
Kommentarer (0)

En svensk klassiker.

Publicerad 2013-02-15 06:32:00 i Allmänt,

I förra veckan undrade mrs T om vi ville fira alla hjärtans dag med henne eftersom hon var gränsänka. Självklart ville vi det och vi bestämde att vi skulle baka en svensk kaka dagen till ära. Kvällen innan ville vi gå ner till mrs T och se vad hon hade hemma, eftersom vi inte var säkra på att vi kunde hitta allt vi behövde på vårt lilla supermarket. Eftersom mrs T inte var hemma kunde vi bara kommunicera med Sunita, och eftersom inte hon kan engelska blev det hela lite mer komplicerat. 
Lovisa hade målat inredienserna på ett litet papper, och skrivit ner allt på hindi, men det verkade inte funka så bra. Vi hämtade en av chaufförerna som kan lite engelska för att han skulle kunna tolka. Helt plötsligt hamnar Sunita och chauffören i en lång intensiv diskussion om kaka och banan? Var kom bananen ifrån undrade vi? Okej, det här verkar inte funka så vi slänger in ytterligare en person i diskussionen. Nu står Sunita, chauffören och ytterligare en vaktmästare och diskuterar vårt ärende. Helt plötsligt slänger sig L-O in i den ivriga diskussionen och säger "TOMORROW! WE BAKE! SWEDISH CAKE!" 
Jag tog ett steg bakåt och låg nästan dubbelvikt av skratt. Här står tre hinditalande personer som uppenbarligen inte förstår varandra och in i den hetsiga diskussionen slänger sig västerlänningen som ungefär låter som den överpedagogiska engelskaläraren från helvetet. Det var en fruktansvärt rolig syn. 
 
Hursomhelst. Det blev alla hjärtans och jag blev lycklig och förvånad över ett blommor från Sverige, som L-O förmedlade.
På eftermiddagen åkte vi till ett hostel och träffade massa barn som går där. Ett hostel kan liknas vid ett internat, man bor och går i skolan där på grund av olika anledningar. Totalt var det 180 barn i åldrarna 3 - 20 år. Det var så roligt att träffa och prata med alla. Vi satt på en stentrappa med alla 180 barn framför oss som satt på marken. De sjöng sånger för oss och vi sjöng lite sånger för dem också. Helt plötsligt började de ställa frågor om vårt nationaldjur och nationalblomma och så vidare. Till en början blev vi lite ställda och jag mumlade till L-O "säg örn!" varpå hon glatt kommunicerade ut örn som vårt svenska nationaldjur. Medans jag är upptagen med att fånga allt på bild hör jag i sorlet hur L-O glatt fortsätter "yesyes! and our national sport is landhockey!"
Vi ska råplugga allt som har med Sverige att göra nu. 
 
På kvällen bakade vi alltså den berömda kladdkakan till mrs T, det blev väldigt bra även om jag var rätt skeptisk i början. När vi precis tar ut kakan ur ugnen hör jag mig själv säga stolt på urusel svengelska:
"and this is the classic swedish kladd-kejka!"
Sunita gav mig en skeptisk blick när hon inte förstod om jag pratade svenska eller engelska och när hon betraktade den bruna sörjan med brända kanter. 
 
Fick blommor på fat. Tack P och fina blombudet L-O.
Kommentarer (0)

Bara en dag.

Publicerad 2013-02-13 15:38:00 i Allmänt,

Känslan av den här utsikten. Varje dag.
 
Eller den här.
 
Ett par (snart grådaskiga) sköna converse finns alltid med mig i världen.
 
Sista lingonrapén..
 
Goodbye my lover
Goodbye my friend
You have been the one
You have been the one for me
 
Jag sover på en "Sleepwell flexipuf-goldplus"-madrass.
Och inom kort har jag utan tvekan ryggskott.
Kommentarer (0)

Indien och den ultimata överlevnadslistan.

Publicerad 2013-02-13 06:31:00 i Allmänt,

Jag älskar listor. Framförallt älskar jag själva momentet då man stryker en utförd sak på listan. Ibland skriver jag upp saker i efterhand, bara för att få stryka dem. Ibland gör jag listor på listor jag ska göra. Jag vet. Jag är gränslös. Men det ger en känsla sån känsla av tillfredsställelse och en mental klapp på axeln så att det blir beroendeframkallande. Jag har naturligtvis listor på allt möjligt, alltifrån dagens todo till halvårsplaner i listform till den klassiska bucket-listen. 

Det leder oss osökt in på listan om landet Indien. Det finns en del att lista. Okej, här kommer den.

Indien - den ultimata listan för din överlevnad

  • man benämner fordon efter hur många hjul det har, ”threewheeler” eller ”fourwheeler” inte motorcykel eller bil alltså
  • att gå över gatan är ett mindre projekt och kräver en viss strategi som vi börjar lära oss, först går man ut lite försiktigt med ett, två steg i taget, sen kan man (och hit har vi inte kommit än) sätta upp en stopp-hand i vädret och bara gå med bestämda steg, oavsett om det kommer en överdimensionerat lastad buss emot dig i full fart 
  • att konstruera handfat och placera kranen rätt är inte indiernas specialitet. vi har problemet att vattenkranen sitter för nära kanten på handfatet vilket resulterar i en mindre översvämmning varje gång man glömmer kranen på och vattnet rinner ner på bänken och ner på golvet
  • det är viktigt att äta med rätt hand och att komma ihåg att indier inte använder toalettpapper.. Knappt tryckt stämning första gången på supermarket och jag skulle välja toalettpapper och sa till vår kollega "eh, vad mycket det fanns att välja på.. vilket avänder du?!" Jag fick ett pressat leende som svar..
  • man pratar inte om "vegetarianer" eller "köttätare" utan om "veg eller non-veg"
  • man dricker aldrig direkt ur sin vattenflaska här, man häller liksom i sig vattnet. Lite hockey-spelar-stil på det hela, även om flaskan är ens egen
  • först och främst män, håller varandra i händerna eller över axeln för att visa att man är vänner
  • när en bil backar, startar en melodi (lite som polyfonisk ringsignal) från bilen, det kan vara "happy birthday"-melodin eller den klassiska bröllopstruddelutten
  • alla desserter/sötsaker vi har bekantat oss med hittills har smakat juligt, mycket kanel och kardemumma 
  • allt som ser ut som chokladkaka är det inte, utan smakar lite som blekt sockerkaka med russin i, det mörka i kakan är alltså bara för syns skull (till L-O:s förtret..)
  • att fira födelsedagar eller löneförhöjning är viktigt, då bjuder man på "chokladkaka" plus annan odefinierbar kaka och chips på små tallrikar som delas ut till alla på kontoret
  • ett nickande från sida till sida med huvudet betyder "OK" och gjorde oss lite förvirrade i början då vi uppfattade det som "njaa"..
  • man ska gärna vara så oattraktiv som möjligt som tjej (i synnerhet som utlänning), eftersom man inte vill dra till sig uppmärksamhet i onödan
  • istället för "brun utan sol" eller diverse brunkrämer råder här devisen "vit utan snö", man använder helt enkelt krämer och produkter som gör dig ljusare i ansiktet
  • varje gång man har handlat på ett supermarket måste man visa upp kvittot i utgången. I vissa större supermarkets stänger de igen ens väska med kattstrypare, för att inga klåpare ska kunna stoppa ner en tikka masala i väskan eller så..
  • alla bilar tutar mest för att säga ”här kommer jag!” Inte för att säga att "du är i vägen" alltså
  • att motionera är viktigt, men istället för att bege sig ut i trafikkaoset på morgonen, promenerar folk helt sonika runt huset istället, praktiskt!
  • man diskar med en disktvål
  • frekvent använda ord. indier använder ofta ord som "basically" "only" och "actually" väldigt ofta. När indier blir stressade kan det hända att de sätter ihop alla tre i alla möjliga meningar. "Actually, what I basically do is that I basically connect your computer to a router only."
  • små ord i en mening betonas annorlunda och de höjer upp tonläget lite, tillexempel "in order to do so, we have to buy this".
  • på trendlistan för män står välkammad mittbena med obligatorisk mustasch! 
  • alla halstabletter eller tuggummi-paket vi har köpt hittils har varit halvfyllda med en liten skummgummi-bit i, liksom för att fylla ut paketet. Varför fylla hela asken när man kan tömma ut halva och få lika mycket betalt?
  • indier säger "nejnej" med precis samma uttal som vi. Lite otydligt när de nickar med huvudet från sida till sida samtidigt som de säger "nejnej".
Förvirringen är total.

 

Utsikten.
Kommentarer (0)

Grattis världen.

Publicerad 2013-02-12 16:00:00 i Allmänt,

Och Nordkorea testar återigen kärnvapen. Kanske för att få Obamas uppmärksamhet. 
Kanske för att signalera att trots att miljoner invånare hungrar kommer Kim Jong Un alltid att prioritera militären först.
Kim, vi vet, ni har kärnvapen och vi behöver inte få bevis på det gång på gång.
Nordkorea är lite som en treåring i trotsåldern. Och Kina är lite som den lite morgnare storebrodern som inte ställer  på FN:s sida om att vidta sanktioner, utan fortsätter förse Nordkorea med olja, men höjer samtidigt ett varningens finger om provsprängningar och tänkbara konsekvenser för tålamodsprövning.
 
Och Obama som fick Nobels fredspris 2009, knappt elva månader efter att han svurit presidenteden. Världshistoriens snabbaste nedrustare? Beslutet säger snarare mer om Norges dolda agenda och om inflytandet kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland har i sin position. Att Norge står utanför EU och måste markera det som en självständig relationsbyggare i världssamfundet kanske också har något med saken att göra.
 
Och om organisationen EU som var förra årets mottagare av ovan nämnda pris. Priset som ska primiera  individuella prestationer det gångna året. Hur summerar vi då det gångna året EU? Först struntade medlemsländerna i sina egna regler, sen öppnade de dörren till bankvalvet för att stimulera ekonomin vilket därefter resulterade i nödlån, ökad arbetslöshet och våldsamma kravaller och demostrationer som den ena avlöser den andra i de mest krisande länderna.
Att det var tre gubbar i 65-årsåldern som mottog priset gör ju saken bara sämre.
Ännu sämre.

Grattis världen. Det går bra nu.
 
 
 
Kommentarer (0)

face2face är så 2012.

Publicerad 2013-02-12 09:42:00 i Allmänt,

Det här med iMessage är ju ett väldigt bra påfund. 
Det här med face-to-face-kommunikation känns plötsligt otroligt förlegad, och istället för att gå 30 meter till mackans rum för att fråga någonting använde vi iMessage fruktansvärt frekvent under hösten, kombinerat med megafon eller walkie-talkie. Jag fick även en radiostyrd bil på min födelsedag för att kunna köra saker emellan rummen.
 
Såhär kan det se ut om man bläddrar i arkivet till första iMessage-konversationen märkt "mackan testar"...

 Och såhär kan det se ut när man får nog utvalda nyheter från Sverige...
 
 
Och dagens macka..
 
Kommentarer (1)

En filtrerad höst.

Publicerad 2013-02-11 11:07:00 i Allmänt,

Idag har vi haft en session med en senior som ansvara för RCCP - Residential Child Care Programme. De här programmen innebär att HCDI bygger upp så kallade Hostels där barn och ungdomar, som oftast kommer från högriskområden får bo och leva och studera. Lite som internat alltså. Det är väldigt imponerande hur HCDI håller fast vid sin vision och mission, att förbättra levnadsförhållanden med ett tydligt barnfokus. De utgår skarpt från FN:s Convention on the Rights of the Child som väldigt tydligt värnar barns rätt till utveckling och delaktighet. Imorgon ska vi förhoppningsvis få besöka ett hostel som ligger nära Pune, ska göra ett första försök till intervju om förutsättningarna finns.
Som del i Erikshjälpens program har vi vissa informationsuppdrag, bland annat att göra intervjuer med barn och vuxna som sedan kommer att publiceras i tillexempel Erikshjälpens tidning, givar- eller fadderbrev. Det känns så kul att kunna vara en bidragande resurs på plats för att förmedla alla de här livsviktiga historierna som måste få bli berättade. 
 
En annan god nyhet idag är att DN:s Paul Hansen blivit utvald till "Photographer of the year". Han är en otroligt skicklig fotograf och gör fantastiska bildreportage. Som det här tillexempel, "Libyens befrielsekamp".
 
Fick höra från en kollega att min blogg läses upp varje måndagmorgon för generation äldre på jobbet. Kul! Jag känner mig hedrad. Det var väldigt kul min sista jobbdag innan jul. Alla gav mig en present som symboliserade mig. Förutom jättefina böcker och visdomsord fick jag också en liten jordglob och en snusdosa. Och ja, snuset börjar sina. Hur ska det gå?
 
"Utan snus i trettio dagar, försmäktar vi på denna ö".
Så sant som det är sagt Långstrump.
 
Tänkte bjuda på ett axplock av hösten, filtrerat.
 
Özz på Malmöfestivalen i augusti.
Söndagsbrunch hos snälla grannar.
Fick börja betala med kort i douchebag-jaren.
Bra fest med bra brudar.
En månad fick jag min lön i glass och jordgubbsmilkshake.
Fredagshäng på Grand med Trullan, Karlsson, Mange, Li och Kryckan.
Spelade in film och bommade ljud. Fick enorm högerbicep.
Kärlek på jobbet. Och Sumbul förstörde en vägg..
Mackan och jag fördrev timmar på min matta.
Ida fyllde år.
Familjefoto på Råbygatan.
Jag blev sjuk och fick sälle.
Vi hade julfest med kräftdekoration.
Jag tog en bild på alla bästa kollegor i bästa projektet.
Jag layoutade en bok.
Vi kollade på film precis varje söndag.
Pappa hälsade på.
..och hamnade på hunkan.
Sen åkte tog hösten slut och våren tog vid.
Kommentarer (0)

Likt två män i en ungkarlslya.

Publicerad 2013-02-10 16:44:00 i Allmänt,

Idag är det som bekant söndag och vi har varit otroligt produktiva. Jag klev upp något (..okej mycket) motvilligt kl. 06.30 och möttes av en sprudlande L-O och ett hejdundrande "godmorgon!"
Nja, god är väl ändå att överdriva muttrade jag för mig själv medans jag tog klivet in i en kall dusch på grund av att jag glömt sätta på varmvattenberedaren. 
Därefter åkte vi med mr och mrs Thomas till kyrkan där en tant nästan håll på att trilla av pinnen på plats! Av L-O:s och mitt ansiktsuttryck att döma så kunde lika gärna gudtjänsten övergått i ren och skär begravning på stående fot. Den gamla damen fick rullas ut i rullstol och köras till akuten, men senare hörde vi att det gått bra.
Efter gudstjänsten kom världens sötaste man fram och pratade med oss, han såg lite ut som en indisk version av supermario blandat med karlsson på taket. Han var cirka 160 cemtimeter lång, hade en liten mustasch, knappt inga tänder och väldigt söta hänglebyxor. Det enda som fattades var en propeller på ryggen. Han tyckte att L-O skulle ta och hitta sig en indisk man, "de håller fast vid dig ända in i döden!" "Ehh, okeeeej.." kontrade hon osäkert och visste inte riktigt om hon skulle skratta eller gråta.
 
Väl hemma igen knatade vi upp till en ATM för att få reda på om vi blivit scamade två eller tre gånger av de indiska kvacksalvarna till bankomater. Sen åt vi lunch hemma hos mr och mrs T därefter tvättade och städade vi och dessutom jobbade vi en del på en presentation vi ska ha nästa vecka som summerar vår tid här på huvudkontoret, i princip allt som vi lärt oss. Som grädde på moset kom vår handledare till L-O i fredags och undrade om inte vi kunde "framföra en liten sång" på måndagssamlingen?" L-O protesterade nästan så hon blev oförskämd, och med skamsna fotsteg kom hon in till mig och berättade den vedervärdiga nyheten, det jag har fasat för ända sen vi kom hit. Jag dog lite inombords. Hursomhaver har vi nu (inte utan protest) förberett en liten sång som vi ska framföra på måndag, den är kort. Mycket kort.
 
Och nu sitter vi här och känner oss sunkigare än två män i en ungkarlslya. Dunkel belysning och en halvdrucken colaflaska. En gammal gitarr som ligger och skräpar och avbockade todo-listor bredvid odiskade pastatallrikar.
Det är varmt trots den gamla dammiga takfläkten surrar och att vi bara sitter i linne och shorts.
Och trots det är det bara vinter i det goda Indien..
 
 
Att ta seden dit man kommer del 1.
Att ta seden dit man kommer del 2.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

En blek backpackers bekännelser.

Publicerad 2013-02-09 15:26:00 i Allmänt,

Jag är nog backpacker ända ut i fingerspetsarna. Som backpacker jublar man över sunkiga hostels, billiga mathak och konstant fokus på nästa kick (som inte sällan råkar vara den lokala ölen). Men som backpacker och Lonely Planet som bästa vän är det lätt hänt att inte se helheten, och det är kanske inte heller målet. Men ju mer jag läser och lär mig om det här landet ångrar jag att jag inte läst på lika mycket om andra länder jag rest i.
Jag föddes i det här landet för 25 år sen och 2007 var jag tillbaka - som backpacker. Mina chockartade reflektioner då handlade mest om mat, människor och magsjuka. Men den här gången handlar det om nånting annat. Nu förfasas jag istället över landet Indien som fortfarande, år 2013, i vissa områden tillämpar Sati, änkebränning, då kvinnan lägger sig på likbålet av sin man och dör i lågorna, en religiös handling.
Änkebränning förbjöds av britterna redan 1829. Med generalen Charles James Napier i spetsen hävdade han bestämt att "i händelse av att hinduerna följer sin tradition reser ett bål och bränner en kvinna levande, ska engelsmännen följa sin och resa en galge!". Ord och inga visor, men som så många gånger förr förekommer det fortfarande, trots förbud, lagar och regler. 
Indien är också landet som tillämpar den hinduistiska traditionen Devadasi, där flickor så unga som 13 år "gifts" bort och får livsuppgiften att arbeta i templen. Dans och musik är traditionella uppgifter, men som så många gånger förr går även det hand i hand med sexslaveri. Och som så många gånger förr en mansdominans utan dess like och ett kvinnoförtryck redan från barnsben. Systemet förbjöds i hela Indien 1988.
 
Indien är landet som fortfarande har benämningar som Hemgiftsmord, det vill säga mord där en man dödar sin hustru om han inte fått den hemgift som avtalats. Hemgift som krav för äktenskapet avskaffades 1961, men många mord på kvinnor som skett i hemmet avfärdas ofta som olyckor. Och som så många gånger förr är poliskåren korrupt, köpt och såld till att tjäna första klassens medborgare som i det här landet innebär de högkastiga, och precis, även det ett system som avskaffades för över ett halvt sekel sedan. 
 
Igår läste jag igenom intervjuer med barn som hade minst tre gemensamma nämnare;
Alla var under 18 år, alla hade förlorat minst en förälder och alla hade blivit utsatta för systematiskt psykiskt och fysiskt våld under större delar av sin uppväxt. 
Som uppgift hade de fått att berätta om sina tankar inför framtiden. Tankarna hade också dem, minst tre gemensamma nämnare;
Alla ville att regeringen skulle göra mer för de barn som lever i fattigdom, alla hade drömmar om att hjälpa och bidra till att utrota fattigdomen och slutligen hade alla en känsla av hopp.

Vår handledare sa lite ironiskt, men ändå tänkvärt att "Det var bättre när britterna var här, då förtryckte vi iallafall inte varandra". Och jag börjar tro att det ligger någonting i det. För hur ska du någonsin kunna komma upp ur rännstenen om du på förhand är dömd till att leva i den? 

Bild: HCDI.
 
Kommentarer (0)

En muntergöks memoarer.

Publicerad 2013-02-09 05:19:00 i Allmänt,

Idag kan jag inte påstå att det är nån muntergök bakom tangentbordet.
Igår hade vi en förhållandevis trist dag på jobbet, förutom en session vi hade med Dr Naina om CAHR-projekten. Därefter övade vi på vår presentation och det gick svindåligt. Det känns som om engelska blir lite hindifierad vilket inte är det charmigaste kanske. Därefter gick vi hem och upptäckte att vi inte hade något wifi vilket typ är det som keeps us going. Detta eftersom vi inte får gå ut efter kl 19.00, jag inte vill läsa ut min bok redan nu och eftersom alla 600 kanaler har visat sig vara på hindi är TV:n inte heller något alternativ som kvalar in på sysselsättningslistan. Böcker, serier och filmer vill vi spara till fältveckorna eftersom man inte vill förbruka alla chanser till kvällsunderhållning i bushen.
Så vi kollade på en film som L-O hade på datorn - Beauty and the briefcase. Det var nog utan tvekan det sämsta jag sett sen The Tourist. Jag fattar inte heller hur jag gång på gång kan blanda ihop Hilary Duff med bästa Scarlett Johansson - en förödmjukelse utan dess like. Hursomhelst, efter vi sett Beauty and the briefcase började tröttmössan L-O gäspa och som den nattuggla jag är kunde jag ju inte heller underhålla mig på nåt annat sätt så det var bara att gå och lägga sig och invänta skönhetssömnen - trodde jag.
Vid tretiden vaknar jag av att nån (som förmodligen är preggo) kräks väldigt, väldigt ljudligt. Det är nog tredje natten i rad jag hör det, hoppas ungen bestämmer sig för att komma ut snart.. Lovisa har varit lite halvkrasslig och då vaknar jag några timmar senare av att hon är uppe och springer. En liten stund senare hör jag hur nattvakten går sin runda och slår med sitt järnrör i marken och till råga på allt bestämmer sig L-O  för den briljanta idén att rosta en macka kl 05.30..
Lördagmorgon kommer äntligen, och eftersom man jobbar här varannan lördag var det bara att pallra sig upp kl 07.30. Jag är inte direkt någon solstråle på morgonen (ogillar verkligen innerligt folk som använder ordspråket "ny dag, nya möjligheter!") och i synnerhet inte efter den här natten, och att höra Lovisa stå och nynna i duschen efter en sån här natt gjorde mig inte muntrare...
Så efter att ha accepterat det faktum att jag måste pallra mig upp tänkte jag unna mig en stor kopp svart (pulver-)kaffe. Jag öppnar dörren och ska gå ut till köket och upptäcker en mindre översvämmning utanför. Eftersom vi bor i navet av ett renoveringsprojekt får man stå ut med en hel del springande byggarbetare, snickrande och damm precis överallt. Men att sätta foten i en mindre sjö en lördagmorgon tog priset.
Kaffet var iallfall gott.
 
 
Fredag. 
 
För en mindre bitter version kan ni alltid kika in på http://lovisafundell.blogspot.se.
 
Kommentarer (1)

Indisk hotshot.

Publicerad 2013-02-08 06:40:00 i Allmänt,

Fredag på kontoret idag. Imorgon är det lördag och då ska vi jobba halvdag, de jobbar halvdag varannan lördag. Rätt okej även om det inte hade varit helt fel med sovmorgon. Kan inte påstå att John Blund är speciellt aktiv här nere. Men jag kanske bunkrat lite sömn genom att sova bort veckan på Skiathos i somras. Och även en del i Australien i början av året. Vi planerar än dock en semestervecka i Goa, och då kanske jag kan få fylla på sömnförrådet lite.
 
Igår hade vi en session med vår handledare Kiran och två nunnor från Rajasthan som var här på huvudkontoret. De var här för att de precis är på väg att gå in i sitt projekts huvudfas som varar mellan 6-7 år. Det var väldigt intressant att sitta med och lyssna, och framförallt väldigt roligt när han emellanåt växlade mellan engelska och hindi och man efter ett tag insåg varför man inte förstog. Kiran är väldigt entusiasmerande och kompetent och har enormt mycket erfarenhet, därför känns det extra bra att han är vår handledare. Han är inte bara vår handledare utan även vår kontaktperson för att fråga om allt som rör praktiska saker och andra saker, som kring kulturen tillexempel. Igår diskuterade vi en lång stund hur det fungerar med hierarkier och tjänstefolk, något som är väldigt nytt för oss. Vi är vana att behandla alla som jämlikar men det fungerar inte riktigt så, något man får anpassa sig till alltså. Sen kan man ha sina personliga åsikter om hur samhällsutvecklingen påverkas av det..
Det är hursomhelst väldigt intressant att prata både med Kiran och vår kollega Komul, vi kan fråga om i stort sett vad som helst och det känns väldigt befriande eftersom det i princip överallt finns do's and dont's.
På tal om tjänstefolk så finns det 3-4 personer här på kontoret som bland annat jobbar med att städa och fixa diverse grejer på kontoret, men de serverar också chai-te till alla kontorsanställda varje morgon och eftermiddag. En av dem är riktigt rolig, varje gång han kommer med te säger jag "thank you!" varpå han svarar väldigt utdraget, som i ett långt eko; "weeeeeeelcoooomeeeee!" Det här en procedur som kan inträffa flera gånger om dagen, beroende på om han har gett oss te, tagit ut soporna eller städat våra kontorsplatser.
 
Igår när vi hade varit och shoppat med Komul stannade vi till vid ett litet gatukök där de sålde Panipuri. Hon var verkligen mån om att vi skulle testa, och hon beställde åt oss. In på ett litet frigolitfat fick vi 6 st små "skålar" som såg ut som krustader fyllda med kikärtor och nån sötstark vätska. Man skulle äta hela ungefär på samma sätt som man tar en tequila, fast utan salt och citron. Däremot rymdes en hel tequila-upplevelse i den lilla heta krustaden, ett sammelsurium av smakupplevelser från kryddstarkt till jättestarkt till sött och till konstigt.. Men, Komul hade väldigt roligt genom att bara iaktta våra ansiktsuttryck som varade i ungefär 10 sekunder.. Tur att man kan underhålla.
 
När vi ska ut i fält kommer vi förmodligen inte alls ha tillgång till internet. Därför håller jag nu på att bygga upp ett gediget film- och seriebibliotek för att kunna fördriva tiden när mörkret lagt sig över Bhopal. Tanken är att se alla säsonger av An Idiot Abroad, med Karl Pilkington som obetalbar huvudrollsinnehavare. Han är kung. Det finns ett avsnitt i första säsongen där han är i Indien under Holi vilket är en tvådagshögtid när indierna kastar färgpulver på varandra. Jag hoppas verkligen att vi får vara med om det..
 
 
Idag ska vi ha en session med en kvinna här på kontoret som arbetar i CAHR-projekt, dvs Children at High Risk. Ska bli sjukt intressant, än så länge har nästan bara pratat om Child Focused Community Development Projects, CFCDP:s. Det hade också varit intressant att få veta mer om deras HIV-projekt som berör både infected och affected. Får förhoppningsvis tillfälle till det senare.
 
Något jag saknar lite är mitt piano och min gitarr. Men jag har spanat in en gitarr nere i samlingshallen så jag kanske får stilla abstinensen lite någon dag, kanske för att tillexempel lära mig den här låten som jag spelar ideligen just nu. 
 
 
 
Kommentarer (1)

Locket ska läggas på brunnen.

Publicerad 2013-02-07 18:11:00 i Allmänt,

Jag har en bästa vän som råkar vara smålänning och även min roomie. Han har en förmåga att underhålla och få mig att skratta varje dag, även på distans.
Under den här tiden som jag är borta och mackan fördriver tiden med att titta på medans mina stackars orkidéer vissnar bort tänkte han även fila på ett manus till en ny sitcom. Den ska handla om mig och honom i en lägenhet. Gärna med en rapp dialog. Och en svängig medryckande introlåt. Det har aldrig blivit gjort förut.
Håll utkik.
 
Mitt problem har länge varit att jobba på en definition av detta fenomen Frödeberg. Han beskriver sig själv som "en dagdrömmare av rang som fumlar fram i en tät jävla dimma". Jag är beredd att hålla med.
Trots det finns det vissa fördelar med att bo med mackan.
Tillexempel är han en sån som köper hem oxfilé till mig trots att han är vegetarian. Han är en sån som efter min tredagarsbakfylla kommer och hämtar mig och vi går ut i solen och köper glass, han är en sån som alltid en öppen IT-support och ägnar timmar åt att lösa mina problem, han är en sån som följer med mig till tvättstugan på söndagkvällar bara för att jag är rädd (sen införskaffade jag walkie-talkie..), han är en sån som möter mig vid centralen och bär hem mina väskor (varje gång!) och köper daimglass när man behöver det som bäst. Han är också en sån som sätter på värmefläkten innan jag kommer hem så att det inte är -5 grader i rummet, han tar sig an och förälskar sig i alla hundar jag släpar hem, han åker inlines baklänges nerför backen för att jag ens ska överväga att ta mig ner, och trots att det är jag som drar igång odlingsprojekt i trädgården är det mackan som står och gräver och jag sitter och dricker kaffe. Framförallt gör han svingoda mojitos och det bästa är att de är gratis. Slutligen är han en sån som ställer upp och kör bil mitt i natten till Holsbybrunn för att jag har fått för mig att jag ska jobba i Indien ett tag.
Han är en sån som är min bästa vän, trots att han är en bitter smålänning.
 
"Det är mycket nu, locket ska läggas på brunnen, kossorna ska mjölkas, och kärringen ska klappas i arslet.."
 
Kommentarer (0)

Global frihet.

Publicerad 2013-02-07 09:10:00 i Allmänt,

Jag älskar jordglober. Fråga bara min kollega Ghenwa.. Ett tag var jag lite besatt av jordglober och just nu är jag lite besatt av Google Earth. Jag kan sitta och vrida och vända på vårt klot i timtal.
Framförallt älskar jag att planera var jag ska åka nästa gång och känna känslan av att vara på väg. En ovisshet av vad som väntar. Utmaningar och äventyr.

Det här som jag nu kastat mig ut i är förmodligen mitt livs största äventyr. Att bo, leva och jobba i ett helt nytt land, i en helt ny kultur och att få en vardag är fantasiskt. Än så länge. Det känns skönt att faktiskt ha vågat ta klivet ut i något helt okänt, att våga gå min egen väg och förverkliga drömmar och inte betrakta dem som ouppnåeliga utopier (även om det är en hel del gnäll och Rubiks-kub-skruvande innan jag faktiskt fattar beslut..) Att jobba med de här frågorna är minst sagt en berg- och dalbana, men det känns bra jag faktiskt har tagit mig hit och får vara på plats och aktivt får bidra, snarare än att döva det konstant dåliga samvetet med en hundring på autogiro varje månad.
 
Och känslan av att allt jag behöver just ny ryms i en ryggsäck.
Det är frihet. 
 
Kommentarer (0)

Att våga ställa krav.

Publicerad 2013-02-06 17:18:00 i Allmänt,

Så har onsdagen nästan nått sitt slut och det har varit en händelserik dag. Har jobbat en hel del med en presentation som jag och L-O ska ha i början av nästa vecka. Det verkar vara väldigt viktigt att visa sin tacksamhet gentemot auktoriteter, så vi diskuterade sinsemellan att vi skulle börja nästa veckas presentation med att tacka våra kollegor för att de faktiskt tagit sig tid att lyssna på oss. Jag inledde mitt manus med "thank you for being here today.." vilket osökt får mig att tänka på The Princess Diaries och den klassiska scenen.
 
 
Igår jobbade vi också en hel del med strategier för att driva upp HCDI:s närvaro i sociala medier. Väldigt roligt att få fria händer kring det!
 
Om ett par veckor åker vi som bekant ut i fält en längre tid. Just nu känns allt på ett sätt väldigt abstrakt och teoretiskt. Vi läser om familjer som i princip blir livegna gentemot landägarna, barn som tvingas betala tillbaka skulder som deras farfädrar dragit på sig och som nu tvingar hela familjen i arbete. Vi läser om hur lågkastiga tvingas ner ifrån trottaren när en högkastig går förbi och som inte heller kan hämta vatten i samma brunn som dem, utan tvingas gå dit nattetid. Allt detta trots att kastsystemet officiellt avskaffades för länge, länge sen. Att flickor är underpriviligerade gällande läs- och skrivkunnighet kanske inte var något nytt, men när kvinnan blir invald till de lokala regeringarna är det i många fall kvinnornas män som får den reella makten vilket är skrämmande. Och framförallt läser vi om den existerande hederskulturen som innebär att familjen tar lagen i egna händer och att polismännen ofta är korrupta och väljer att blunda.
När vi däremot läser om HCDI och deras nästan 40-åriga verksamhet i landet tänds en strimma hopp. De har en oerhört hög kompetens och arbetar i över 18 delstater i landet i över 80 projekt som fokuserar på barn, familje- och byutveckling. De vågar också ställa krav på sina samarbetspartners. Internationella företag ska inte tro att de endast kan döva sitt dåliga samvete genom att skänka en viss procent till HCDI varje år och låta dem göra jobbet. De kräver ett engagemang och hängivenhet, en organisationsstyrka och transparens. Gentemot samarbetsorganisationerna i byarna finns också ett högt uppsatt krav på transparens för att komma till bukt med exempelvis korruption. Genom att engagera byborna blir de också ägare av projekten, därav minskar risken för korruption och sannolikheten för att projekten drivs vidare när HCDI drar sig tillbaka är också väldigt stor. 
De arbetar med barnen i centrum för att få en helhetsförändring. En intressant grupp de har kallas "Childrens parliament" för att lyfta olika frågor i samhället ur deras perspektiv, ett väldigt bra sätt för att lyfta fram nästa generation och få de vuxna att lyssna. De har en mängd olika grupper på liknande sätt med olika fokus inom dessa CFCDP-projekt.
 
Det är naturligtvis en väldigt intressant dynamisk organisation vi arbetar i och det ska bli så intressant att komma ut och se hur all den här teorin omsätts i praktiken. Vardagen där kommer säkert inte gå att jämföra med den vi har nu. Idag har vi tillexempel varit inne i Pune och shoppat med Kumal. Vi har också blivit hembjudna till Nancy i receptionen på lördag, det ska bli så himla spännande, även om hon hävdade att hon hade en hel del IKEA-möbler.. 
 
Det var nog allt för nu, vi hörs.
ps. Att tvätta är lite som en SPA-upplevelse. Först filade jag fötterna när jag skrapade av all skit på dörrmattan efter en dag på Punes gator, när jag tvättade kläderna i hinkarna peelades dem eftersom jag hela tiden klev i grusigt tvättmedel och när vattnet från hinkarna råkade fylla hela toalettgolvet fick jag mig ett rejält fotbad..
 
Shoppa.
Diska, med diskmedel som ser ut som en tvål.
Sen hade vi fruktfest.
Sen tvättade jag.
Kommentarer (0)

Den organiserade oansvarigheten.

Publicerad 2013-02-06 08:01:00 i Allmänt,

Tidigt på morgonen 3 december läckte 40 ton insektsgift ut från amerikanska Union Carbides fabrik mitt i staden Bhopal. Katastrofen var ett faktum och dödade mellan 8.000 - 10.000 personer de kommande dagarna. 800.000 personer upppskattas fått men för livet. 
Union Carbide gjorde upp i godo med indiska regeringen 1989, och fick i slutänden betala 470 miljoner dollar - Indien hade begärt 3,3 miljarder dollar.
Än idag pågår återbetalning till de drabbade. Naturligtvis hade denna katastrof inte behövt inträffa om företaget tagit sitt ansvar.
Och det värsta är att det här händer. Hela tiden. Branden på textilfabriken i Bangladesh som inträffade i höstas är bara ett exempel. 
 
Vi förbereder oss just nu för att åka till Bhopal där vi ska tillbringa ungefär 8 veckor. Staden är mest känd för ovan nämnda katastrof och byarna runtom Bhopal har stora behov av utveckling inom framförallt utbildning och hälsa vilket HCDI arbetar kontinuerligt med i området och i 80 övriga projekt runtom i Indien.
 
Aktuellt rapporterar om Bhopal 1984.
Kommentarer (0)

Djuriska onsdagstankar.

Publicerad 2013-02-06 05:20:00 i Allmänt,

 
Jag börjar bli som en av dem där som jag tidigare drivit lite med. Som de här.. 
 

 Och jag gillar det inte. Men än dock - här kommer en bild på min frukost. Och faktum är att jag faktiskt äter frukost här, bara en sån sak! Ett framsteg.
 
En annan sak jag har lagt märke till är folkets morgonvanor i huset mittemot där vi bor. En indisk man läser tidningen varje dag, en annan vattnar alltid sina blommor på balkongen samma tid varje morgon och en tredje kvinna matar sina papegojor. Och det slog mig imorse att jag verkligen inte förstår vitsen med att ha fåglar som husdjur. Kan man leka med dem eller prata  med dem? Vad gör man med fåglar?
 
Appråpo just fåglar är en iakttagelse att fåglarna här nere låter precis som musiken till den klassiska duschscenen i Psyco. Jag börjar vänja mig vid tanken att jag inte kommer bli mördad varje gång jag ska duscha.
 
 
Husdjur hör nog inte till vanligheten här nere, och det djur vi vanligtvis betraktar som människans bästa vän är ett nödvändigt ont och skapar snarare problem och oljud här om nätterna. Trots det får jag hejda mig själv från att gå fram och klappa de stackars hundar som strövar omkring på gatorna under dagtid. Det finns troligtvis inte utrymme att ta hand om byrackorna när över 600 miljoner människor i det här landet lever i enorm fattigdom.
 
Tova i september.
Onsdagmorgon med fina kollegan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Bästa boken.

Publicerad 2013-02-05 09:07:23 i Allmänt,

 
Min bästa anteckningsbok som följt mig sedan Malaysia 2012. Hoppas på att Indien kan leverera lika fina anteckningsböcker..
Kommentarer (0)

Att få sista ordet.

Publicerad 2013-02-04 16:39:00 i Allmänt,

 
Idag har jag läst igenom project proposal inför det projektet vi ska arbeta i framöver. HCDI lägger en stor del av resurserna på noggranna förstudier och själva förarbetet tar ett år. Därefter beslutar de om de ska forsätta till nästa fas som är implementeringsfasen som tar mellan 6-7 år. Därefter är tanken att arbete ska fortsätta och byarna vara självförsörjande i många avseenden. Jag och Lovisa diskuterade hur resursfördelning ser ut i Indien jämfört med i Sverige. I Indien och framförallt här på huvudkontoret finns det flera stycken som är heltidsanställda för att servera te, städa korridorer och liknande. Det verkar vara viktigt och anses vara en god sak att ge andra människor arbetstillfällen, helt enkelt ett bidrag till värlfärden. I Sverige sätter vi dit en kaffemaskin som levererar mocca latte och alla möjliga konstiga kaffekombinationer, praktiskt och inte lika dyrt i drift helt enkelt. Ordet rationalisering känns plötsligt väldigt svenskt.
 
Folks vilja att hjälpa till är enorm, speciellt här på HCDI där vi på ett sätt betraktas som de svenska gästerna. När vi bodde hos mr och mrs Thomas fick vi både mat tre gånger om dagen, fika när vi kom hem från jobbet och städning och tvättning. Det ingick i själva boendepaketet hos dem. Nu när vi fått vårt eget tänkte vi sluta glida och faktiskt tvätta och städa själva. När Ali, en av vakterna undrade när kontorsstädarna kunde städa vårt rum insisterade jag;
Jag: "Nejnej, alltså vi städar själva."
varpå han bestämt säger "Nej. Går det bra efter kl tio?"
Jag: "Nej, alltså verkligen. Det behövs inte!" fortsätter jag. 
Då kontrar han med "नहीं हम दस के बाद होगा", ler glatt och går därifrån.
Precis. Jag fattar INGENTING. Jag antar att de kommer städa vårt rum imorgon efter kl tio. Hursomhelst ett bra sätt att få sista ordet i en argumentation, avsluta på den på hindi och din motpart ser ut som ett livs levande frågetecken.
 
Sitter och sneglar på tv:n medans jag skriver. Det är rätt roligt hur kvinnor porträtteras på tv jämfört med hur kulturen begränsar dem. I praktiken kan kvinnor inte visa för mycket hud, de måste i princip alltid ha långbyxor och minst armbågslånga toppar. Urringning är alltså ett big no-no och finns inte på kartan. Däremot kan kvinnor framför 1,2 miljarder potentiella tv-tittare obehindrat visa sitt dekolletage, slingra sig runt mustaschprydda män och ha agera i musikvideor som om det vore årets wet-tshirt-tävling..
 
 
Idag har jag skypat med den här snyggingen.
 
Kommentarer (1)

En första vecka.

Publicerad 2013-02-04 08:57:00 i Allmänt,

Det är verkligen ett grymt privilegium att åka ut i Erikshjälpens SIDA-finansierade program. Trots att det bara har gått en vecka sedan vi kom har vi hunnit med så mycket och en slutsats som jag kan dra på förhand av allt detta är att det här är personlig utveckling 2.0. Redan under rekryteringsdagen på Erikshjälpens huvudkontor i Holsbybrunn talade de om vikten av att vara flexibel. Mycket flexibel. Och det känns som det sammanfattar allt på ett väldigt bra sätt. Genom att anpassa sig och vara flexibel och ha ett öppet sinne vinner man respekt och det ger därmed också en ömsesidighet. Innebär det att du måste kliva upp kl 6.30 en söndagmorgon, sätta på dig indiska kläder och åka till kyrkan, så gör du det. Innebär det att sitta på en hyfsat stel middag på en väldigt fin restaurang, med ett välbärgat indiskt par (där mannen råkar vara din chef) och och inte riktigt vet hur du ska bete dig, så gör du det. Och varje dag som vi utsätter oss för det här, så har vi lärt oss någonting av det. Hur det fungerar i nya kulturer med andra hierarkier (exempelvis får inte tjänstefolket äta med "oss" andra) och sätt att förhålla sig till varandra. Att kasta sig ut och ta ett gigantiskt kliv utanför sin egen comfort zone, det är vad allt handlar om.
 
Det är också fantastiskt att se hur mycket resurser både Erikshjälpen och framförallt HCDI lägger på oss. De avsätter tid och resurser för att vi ska få en så bra upplevelse som möjligt. Förutom att alla är väldigt vänliga och hjälpsamma är de också oerhört kompetenta. De vet vad de gör och därmed kan de också ställa krav, på sammarbetspartners men även på teamet ute i fält och på byarnas implementering av projekten. 

Det är också väldigt utvecklande att bara prata engelska. I Sverige ses det lite som ett hinder och vi översätter gärna allt till svenska i den mån det går. Här är det ett av de officiella språken som talas och därmed har man inget val utan tvingas både tala och skriva på engelska. Himla bra.
 
Gällande tidens senaste debatt om mäns våld mot kvinnor är det nåt som prånglas ut Indian Times hela tiden och det är väldigt intressant att följa. I förra veckan var vi på en debatt om det här där vi fick lyssna till olika perspektiv på det, vad säger lagens definitioner om den här typen av brott och påföljder? Det här läget påverkar nog oss väldigt mycket, som två unga utländska tjejer är man rätt utsatt och ska inte vistas sent ute på kvällarna. När man reser själv är man van att göra sina egna riskbedömningar och jag insåg att den här biten nog skulle bli den svåraste att anpassa sig till, men återigen handlar det nog bara om att göra det.
 
Igår pratade jag med min granne Tobbe som sitter en bit ovanför mig, nämligen i Katmandu, Nepal. Han berättade att det "bara" är 15-20 grader varmt, så det känns som om vi valde rätt land att vistas i..
 
Just nu håller vi på att läsa in oss för fullt på HCDI och deras projekt. Vi jobbar också med strategier till deras sociala medier vilket är väldigt kul. Nu ska jag strax läsa deras annual report och ett project proposal till det projekt vi ska jobba i framöver, väldigt spännande. HCDI fokuserar mycket på barn och deras familjer och byutveckling, sk CFCDP (child focused community development projects/programmes) och också på de mest utsatta barnen sk CAHR (child at high risk) vilket också ska bli sjukt spännande att läsa mer i detalj kring.
Nu ska vi strax på lunch, en av vakterna har blivit befordrad till chef och igår bjöd han oss och mr och mrs Thomas på midag. Så igårkväll fick vi ytterligare lite mat av honom och hans fru. Verkar vara ganska vanligt att bjuda på fika/middag när man fått löneförhöjning eller blivit befordrad, till skillnad från Sverige där bekante Jante sätter stopp för de flesta av de glädjespridande aktiviteterna..
 
Det här blev långt, men jag kände att det var på sin plats. 
Hola!
 
 
Annual report HCDI.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Från hetluftens Indien.

Publicerad 2013-02-03 14:20:00 i Allmänt,

En vecka har gått sedan jag och Lovisa landade i hetluftens Indien. Veckan har på många sätt varit intensiv,
många nya intryck och människor att lära känna. De första dagarna bodde vi hemma hos direktörn till HCDI, mr och mrs Thomas. De verkar vara en välbärgad familj och det är roligt att se den sidan av landet också, jämfört med tidigare upplevelser på ganska sunkiga hostels i Rajasthan. Att de har tjänstefolk tog ett tag att vänja sig vid, ännu mer komplicerat att försöka kommunicera med Sunita som lagade mat åt oss varje dag. Men några klick senare och med google translate i högsta hand kunde vi så smått börja prata med henne. Nu har vi bytt boende och vi har ett eget litet crib i huvudkontorsbyggnaden. Vi har balkong och det känns så lyxigt att få äta frukost ifrån den under strålande sol och se hur Pune vaknar.

För övrigt har vi försökt lokalisera oss i området den här veckan, var vi ska handla, fika och ta ut pengar, och göra ansiktsbehandlingar vilket är sjukt billigt. När det kommer till matematik är varken jag eller Lovisa något snille, än mindre jag. 

Rebecka (självsäkert): ”alltså, 2000 ruppar är 800 kr!”

Lovisa: ”eh, alltså jag är inte så bra på matten.. men DET kan inte stämma!”

Rebecka, (oroligt): ”eh, nahe?!”

Det visade sig vara  hela 234 kr, alltså lite mindre än vad jag räknat med..
 
Imorgon fortsätter en ny prep week här på huvudkontoret, vi ska bland annat få lära oss mer om HCDI:s arbete och vilka olika fokus de har innan det är dags att bege sig ut ifält.
 
Vi hörs.
 
 
 Vårt balkong.
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela